RECENSION: The Chemsex Monologues, King’s Head Theatre ✭✭✭✭

The Chemsex Monologues.

King’s Head Theatre.

23 mars 2017

4 stjärnor

Boka biljetter

Äntligen har den breda gaycommunityn börjat tala öppet om chemsex-fenomenet u2013 en livsstil som skördar offer och raserar liv i samma utsträckning som aids-epidemin gjorde på 80-talet, inte minst i London. I takt med att Matthew Todds utmärkta bok, Straight Jacket, och en våg av artiklar belyser ensamhet bland homosexuella män, väcks den stora frågan: varför mår så många gaymän fortfarande dåligt och brottas med självmordstankar i ett samhälle där garderoben är ett minne blott och vi har nått en högre grad av jämlikhet? Intåget av meth och "Tina" på scenen har fått förödande konsekvenser.

Patrick Cash är en skicklig författare, och detta syskonverk till hans HIV Monologues liknar föregångaren i både stil och presentation. Monologerna är rättframma, explicita, ärliga och befriande fria från moraliserande. Pjäsen lyckas tack vare en stark karaktärsteckning och en briljant ensemble som, under Luke Davies regi, lyckas skapa mångbottnade, mänskliga och sympatiska karaktärer. Cash ser förbi förenklade etiketter som u201dtwinku201d, u201dknarkareu201d och u201dhorau201d, och borrar sig istället in i kärnan av naken skam och existentiell ensamhet. Det är ingen slump att låten som spelas är Queens Someone To Love.

Skådespelarinsatserna är på topp. Berättaren, Kane Surry, ramar in produktionen snyggt och guidar oss in i nattlivet där han möter en sexig kille som introducerar honom till ruset av G. Surry visar skickligt spänningen som sjuder under ytan; killens unga ålder, den tysta förtvivlan och det hjärtskärande mötet mellan dem i slutet av pjäsen under helt andra omständigheter u2013 när berättaren är nykter och försöker räcka ut en hjälpande hand. Den namnlösa pojken spelas med stor sårbarhet och karisma av Denholm Spurr; han bevittnar förödelsen omkring sig men kan inte sluta festa. Det är sorgligt att se hur karaktärerna dröjer sig kvar i den här världen för att de känner att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Charly Flyte bjuder på en både varm och humoristisk tolkning av u201dfag hagenu201d Cath, som hamnar på efterfester med sin bästa gayvän bara för att inse att allt nu handlar om sex och att vännen tynar bort i missbruk. Det hindrar henne dock inte från att driva sin egen klubbkväll u2013 en intressant karaktärsaspekt som Flyte hanterar väl. Hon är dock den karaktär som är minst tecknad, och även om hon aldrig blir en stereotyp hade jag gärna sett mer av Cath för att ge henne ytterligare djup.

Bäst av alla är en lysande Matthew Hodson i rollen som sexualupplysaren Daniel u2013 en camp, hysteriskt rolig och djupt rörande prestation. Om pjäsen låter mörk och tung så är det Daniel som lättar upp stämningen utan att för den sakens skull förminska allvaret i ämnet. Han går på sexparty av ren och skär ensamhet, och hans reaktioner är pricksäkra och komiska, men monologen slutar i ett försök att hjälpa Nameless samtidigt som Pride-paraden drar igång utanför.

Det är just blandningen av stolthet och skam som Cash hanterar så skickligt. Detta är en tankeväckande produktion och en viktig startpunkt för seriös debatt och handling. Det var dessutom en förmån att få se den på anrika och levande Kingu2019s Head Theatre u2013 den perfekta scenen för den här typen av dramatik, en plats vi måste värna om och bevara.

BOKA BILJETTER TILL THE CHEMSEX MONOLOGUES