RECENSION: Where Do Little Birds Go?, Vault Festival ✭✭✭✭

Where Do Little Birds Go?

Vault Festival

6 februari 2015

4 stjärnor

"Jag heter Lucy Fuller. Jag är 24 år gammal och bor i Whitechapel. När jag var 18 kidnappades jag av tvillingarna Kray och låstes in i en lägenhet med en mördare på rymmen." Så står det på affischerna och i teasern för Camilla Whitehills nya pjäs Where Do Little Birds Go?. Titeln är hämtad från låten som Barbara Windsor sjöng i Lionel Barts första musikal Fings Ain't Wot They Used T'Be!

Lucy Fuller börjar pjäsen som en oskyldig 17-åring, fylld av ungdomligt mod och den där okrossbara tron på livet som hör ungdomen till. Det dröjer dock inte länge förrän hennes resa ner i Londons nattliga kaninhål, in i bröderna Krays värld, krossar hennes självsäkerhet och lämnar henne spillror av sitt forna jag.

Where Do Little Birds Go? är en enaktare på drygt 65 minuter. Det är ingen dålig bedrift för en ung skådespelerska att bära en hel föreställning på sina axlar, och Jessica Butcher gör ett beundransvärt jobb. Lucy är en sorglös själ som ständigt sjunger, och Whitehill har försökt integrera denna musikaliska ådra i pjäsen. Det fungerar med varierande framgång, men lyckas tillräckligt bra för att fördjupa Lucys karaktär snarare än att distrahera. Hennes kommentar om att Nancys bar-sång i Oliver! är en total försköning träffar mitt i prick och går hem hos publiken.

Whitehill och Butcher väver en mångbottnad gobeläng av livet i 60-talets London för dem som överlever i stadens nattliv, farligt nära den kriminella undre världen. Lucys tid i fångenskap hos Krays står i bjärt kontrast till resten av hennes historia. Scenerna som skildrar det sexuella utnyttjandet och det lidande Lucy utsätts för under sin tid i lägenheten är skakande, om än något klumpigt iscensatta.

För vissa slutar det förstås inte väl, och Lucy förändras för alltid av sina upplevelser. Den ungdomliga glädjen i hennes ögon slocknar och en mer uppgiven, livstrött Lucy träder fram.

Även om regissören Sarah Meadows har gett liv åt historien med finess, saknas det fortfarande ett visst djup, och tempot hade i vissa partier behövt skruvas upp för att behålla flytet. Justin Nardellas scenografi skapar ett spelrum som fungerar som allt från barer i East End till nattklubbar i Mayfair och sunkiga lägenheter. Det är funktionellt, men stora glapp mellan de upphöjda podierna gör att Butcher ofta tvingas kliva osmidigt mellan dem, snarare än att röra sig med den grace man förväntar sig.

Det var olyckligt att en icke namngiven ljudtekniker under föreställningen jag såg nästan förstörde flera nyckelscener, särskilt pjäsens sista ögonblick, genom att låta musiken dränka Butchers dialog.

Men bortsett från dessa mindre detaljer är Where Do Little Birds Go? en fantastisk timme på teatern. Den är lika rolig som den är gripande. Pjäsen går nu vidare på turné till Salford, Brighton, Belfast, Bedford och Derby och är väl värd ett besök. För alla med en förkärlek för berättelser om Londons undre värld under det glada sextiotalet är detta ett måste.