TILLBAKABLICK: Emily Langham

I veckans Throwback Thursday pratade Sarah Day med Emily Langham om Hello Dolly!, Les Misérables och hennes nya satsning på Pilatesinstruktion.

Emily Langham. Foto: Michael Wharton Vilken var den allra första föreställningen du gjorde som barn, och vad var det som drog in dig i teatervärlden?

Under hela skoltiden var jag med i dramaklubben och vi gjorde ofta konserter och föreställningar i gymnasiets aula. Den utlösande faktorn var dock när jag fick se en sitzprobe av Les Misérables. Jag frågade hur gammal man behövde vara för att spela unga Cosette och fick höra: ungefär din ålder. Jag blev sedan inbjuden till audition och hade turen att få rollen. Jag blev helt såld och visste direkt att det var det här jag ville göra.

Stort grattis till rollen i West End-uppsättningen av ”Hello, Dolly!”. Berätta om din auditionprocess och vad du ser mest fram emot. Tack så hemskt mycket. Jag är så förväntansfull... när det än blir dags. Det säger sig självt att jag ser fram emot att teatern öppnar igen, men framför allt ser jag fram emot att arbeta med det kreativa teamet – Dominic Cooke, Bill Deamer och Nick Skilbeck. Jag hade turen att arbeta med samma team i National Theatres uppsättning av Follies. Jag var helt djupt imponerad av dem under den produktionen. Jag tror att mitt arbete med Follies gav mig ett bra utgångsläge inför rollbesättningen av Hello Dolly!

Som unga Cosette i Les Mis i West End 2004 Varför är teater viktigt för dig?

Teater är en form av eskapism, både för skådespelaren och publiken. Genom att berätta historier på scen förflyttar vi vår publik till en annan värld. Vi uppmuntrar människor att känna; att le, att skratta, att gråta.

Hur ser din arbetsprocess ut när du går in i en karaktär inför en föreställning?

Jag ställer mig själv (karaktären) massor av frågor för att förstå vem jag är och var jag kommer ifrån. Denna bakgrundshistoria berättar vad som har hänt hittills i mitt livs berättelse. Det är allt jag behöver veta, för resten kommer att växa fram om jag stannar i stunden, lyssnar och reagerar därefter.

Hur har du hållit kreativiteten vid liv under lockdown?

Lockdown har varit tufft, men jag har tagit dans- och sånglektioner via Zoom med massor av fantastiska lärare. Jag övar sång mycket och försöker spela in mig själv så att jag kan lyssna efteråt och göra förbättringar. Jag älskar verkligen att läsa, så det har jag gjort mycket av. Jag hade även turen att vara med i en webbinarieserie som heter The Theatre Channel. Vi höll till på The Theatre Cafe och det var verkligen toppen för att hålla igång mitt artisteri.

Som Gertie Cummings i Oklahoma på Chichester Festival Theatre 2019. Foto: Johan Persson Du driver också egna Pilatesklasser. Berätta hur du kom i kontakt med Pilates och var våra läsare kan hänga på! Jag började träna Pilates när jag var mycket yngre och har gjort det vid sidan av min dansträning ända sedan dess. Jag bestämde mig för att ta min lärarexamen i Mat Pilates för några år sedan. Det har alltid varit en form av meditation för mig eftersom det kräver så stort fokus. När lockdown slog till förra året hoppade jag direkt upp på pilatesmattan för att hålla mig vid sinnena fullt bruk, och en vän frågade om jag ville undervisa online. Min första Zoom-klass hade 90 deltagare! Efter det beslutade jag mig för att vidareutbilda mig på maskinerna. Mina klasser rullar fortfarande på för fullt – jag älskar dem verkligen. Du kan boka klasser på min webbplats www.emilylanghampilates.com eller hitta mig på Instagram @EmilyLanghamPilates – lite ogenerad reklam där! Berätta om ett av dina bästa eller roligaste minnen från scenen?

Ett av mina bästa minnen från scenen måste vara när jag uppträdde på Royal Albert Hall tillsammans med Tracie Bennett under Olivier Awards-galan. Jag minns hur jag stod där i min Swarovski-prydda huvudbonad och den mest fantastiska skräddarsydda klänningen, och såg Tracie Bennett hålla en mästarklass i sitt framförande av ”I’m Still Here”. Jag tänkte bara: det är sådana här stunder man drömmer om!

Ett av de roligaste minnena är från mitt första jobb, ”Mack and Mabel” på Chichester Festival Theatre. Under numret med Keystone Cops var vi klädda som poliser när en av killarna hoppade över mitt huvud och råkade slå av mig hatten. Det slutade med att jag fick jaga den runt på scenen, iklädd inget annat än en peruknät på huvudet.

Vilka tre saker hittar man alltid i din loge? Lyckobringer, saker som hjälper dig på scen... blå M&M:s?

Jag har inte direkt några lyckobringer, men det finns alltid snacks, en pilatesmatta och en anteckningsbok.

Om ditt liv var en föreställning, vad skulle den heta och varför?

”Kenny & Me” – jag har en Cavachon-valp som jag är helt besatt av. Han heter Kenny efter min morfar/farfar Ken, och han står ärligt talat för den bästa underhållning jag någonsin sett. Vi är lite av ett radarpar eftersom jag har lärt mig att härma hans röst till perfektion, så vi för samtal med varandra. Det är lite som ett buktalarnummer.

Vilket råd skulle du ge till alla nyutexaminerade?

Ta din tid. Det är ingen brådska. Dörrar kommer att öppnas, och om du går igenom dem väntar äventyr på andra sidan. Var passionerad i ditt arbete, oavsett hur stort eller litet det är, och sluta aldrig lära dig nya saker. Åh, och stötta dina kollegor. Det är verkligen viktigt.