EDINBURGH-INTERVJU: Sam Curtis Lindsay

Bland alla HBTQ-produktioner under Edinburgh Festival Fringe står regissören Sam Curtis Lindsay vid rodret för två av de mest fascinerande och uppmärksammade föreställningarna: Burgerz och Scottee: Class. Paul T. Davies träffade Sam för att få veta mer om båda pjäserna, Sam själv och hur man överlever Fringe-festivalen!

Sam Curtis Lindsay PTD: Berätta först av allt, vad kan publiken förvänta sig av Burgerz och Scottee: Class? SAM: Burgerz är en föreställning om trakasserier mot transpersoner och om överlevnad. Det är en väldigt rolig och rörande uppmaning till handling som frågar publiken vad det faktiskt innebär att vara en allierad. Travis tillagar en burgare från grunden på scenen, så man riskerar att gå därifrån och dofta lite svagt av grillat kött.

Class handlar om att växa upp i ett miljonprogramsområde och navigera mellan skam och stolthet. Det handlar om hur vi framställer fattigdom på scen och varför vi gör det. Det känns som en stand-up-show som leder oss till något helt oväntat.

PTD: Vid en första anblick verkar Burgerz och Class vara två helt olika verk, men det finns säkert likheter i både teman och karaktärer. Kan du berätta lite om vad som lockade dig till båda pjäserna och vilka kopplingar du ser mellan dem? SCL: Båda verken ställer stora frågor till publiken, men de gör det på väldigt olika sätt. Likheten är att båda utforskar hur vi känner empati och får kontakt med varandra, och hur det kan leda oss till att agera.

Scottee och Travis är konstnärer som har slipat sitt hantverk på queerklubbar, där de har tagit sig an lokaler fyllda av berusade människor och vunnit deras hjärtan. De är båda fantastiska historieberättare och jag fann den narrativa resan i varje verk särskilt fängslande. Jag älskar att arbeta med konstnärer som instinktivt vet hur man bearbetar en publik och berättar en bra story; det gör föreställningarna levande, riskfyllda och roliga att skapa.

PTD: Det verkar vara det bästa sättet att utveckla en unik röst! Gillar du att regissera monologer? Den ensamma rösten innebär ju en del unika utmaningar. SCL: Märkligt nog har jag aldrig sett dem som monologer. Jag tänker mig nog alltid att publiken är en del av verkligheten. I Burgerz är Travis den namngivna artisten, men egentligen är det en pjäs för tre roller – det är bara det att de andra rollerna "tillsätts" varje kväll med frivilliga ur publiken. I Class är publiken i högsta grad inkluderad, så jag har sett det som en ensemblepjäs. Utmaningen med båda showerna är att hålla konversationen med publiken levande – så fort jag känner att jag blir föreläst för eller pratad till snarare än med, så tappar jag intresset. PTD: Finns det något i dina tidigare erfarenheter som ledde dig till dessa pjäser? SCL: Båda utforskar komplexiteten i att känna sig som "den andre" och hur vi ikläder oss olika identiteter för att överleva. Under min uppväxt som queer fick jag parera både ilska och begär från killarna i skolan, och lärde mig att avleda det med humor eller genom att bara stirra rakt framåt. Jag insåg inte att jag var arbetarklass förrän jag började på scenskolan och en av mina inneboende erbjöd mig hummus. Jag hade ingen aning om vad det var. Plötsligt började folk se lite främmande ut för mig. Jag blev medveten om hur världen ibland ser på mig och hur jag kunde forma mig själv för att passa in. Båda pjäserna har hjälpt mig att gräva djupare och känna mig stoltare. PTD: Det speglar verkligen mina egna erfarenheter från uppväxten också! Slutligen, vilka är dina tre bästa tips för att överleva Edinburgh Fringe?

Nu talar jag enbart som besökare här...

Försök att komma upp och ut i tid – den där föreställningen klockan 10.30 kan vara precis det som ger dig energin för resten av dagen.

Gör åtminstone ett besök för att dansa på CC BLOOMS.

Njut bara och ha roligt, hörni!

PTD: Jag skriver under på alla tre! Tack så mycket, Sam!

Burgerz spelas på The Traverse theatre

Scottee: Class spelas på Assembly Roxy

Besök vår Edinburgh Fringe-sida