RECENSION: Adventures in Wonderland, The Vaults ✭✭✭

Chandni Misry som Alice i Adventures In Wonderland

The Vaults

20 maj 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

Vad har hänt med den här föreställningen?  För bara en månad sedan gick den på högvarv och skapade ett fantastiskt surr i den stämningsfullt ombyggda lokalen. Publiken strömmade till, många utklädda för att passa in, och alla var redo att kasta sig in i den mystiska och fascinerande värld som skapats av en armé av designer och tekniker i det utbredda komplexet under Waterloo Station.  Ensemblen var livfull och djupt engagerad i att berätta sin extraordinära historia om utforskande av både det fysiska och det psykiska.  Publiken gick in i detta med öppna hjärtan och sinnen, redo för en avslöjande återupptäckt av Lewis Carrolls berättelser, ”Alice i Underlandet” och ”Bakom spegeln”.

Efter att ha sett föreställningen två gånger i tät följd under de senaste dagarna är jag oroad över att produktionen, även om den visuellt sett är minst lika tilltalande och läcker, har förlorat mycket av sin lyster och dramatiska nerv.  I fredags såg jag ”vuxenversionen” (Läs vår recension) som har spelats i en månad, och jag blev förvånad över den pliktskyldiga, stressade och ytliga känsla den gav. Som deltagare vallades vi från den ena spelplatsen till den nästa, utan någon påtaglig känsla av att vara delaktiga i en berättelse.  Det kändes som att gå och handla: när man är klar vid sybehören går man vidare till husgeråden, och så vidare.  Det var en rent mekanisk process där all känsla för ”teater” hade gått förlorad.

Varför?  Jo, innan jag hann begrunda den frågan ordentligt gick jag på en genomdragning av den kortare versionen för 5–10-åringar, kallad ”Adventures In Wonderland” – trots att många figurer och händelser faktiskt är hämtade från ”Bakom spegeln”, men låt oss inte märka ord.  Poängen är tyvärr att den sannerligen storslagna installationen, med sin anmärkningsvärda scenografi och sina illusioner, missgynnas av en ensemble som på något sätt har tappat greppet om föreställningen.  Detta är extremt ovanligt, och det märks desto tydligare på grund av det.

Chandni Mistry (Alice), Benedict Chambers (Hattmakaren) och Noah Young (Vita kaninen) Foto: Rah Petherbridge Photography

Man letar efter förklaringar.  Ensemblen kan inte klandras för att de tvingas arbeta oerhört långa dagar.  ”Underground”-föreställningarna spelas tisdag till fredag 17.45–22.45, lördagar 13.45–22.45 och söndagar 13.45–18.30.  Måndagar är föreställningsfria.  Samtidigt spelar en annan – betydligt mindre – ensemble barnföreställningarna mer sällan, med några få pass uppdelade mellan måndag och tisdag morgon, och sedan mellan 10.40 och 16.30 på vardagar samt 10.10 till 13.00 på helger.  Eftersom rullschemat är konstant och skådespelarna ofta bär tung maskering och kostym är det svårt att veta vem som spelar vilken roll, vilket gör det praktiskt taget omöjligt att ge annat än generella kommentarer om skådespeleriet i stort.

Att se både ”Underground” och ”Wonderland” inom loppet av 24 timmar bekräftade dock min tes om ett gemensamt problem.  Skådespelarna verkade fysiskt utmattade av sitt arbete.  De framstod som märkbart trötta och överansträngda, och i mötet med publiken fanns en överväldigande känsla av att de, istället för att få kontakt med oss, stressade för att hålla jämna steg med det skoningslösa schemat på upp till 13 eller 18 föreställningar om dagen.  Detta är en förlamande tidplan och dess effekter tar redan ut sin rätt på de hårt arbetande, men ack så mänskliga, skådespelarna.

Lägg därtill vissa svagheter i manuset.  Utan den fulla närvaron från en uttröttad och jäktad ensemble börjar texten falla isär.  Skådespelarnas charm kan inte längre dölja manusets brister.  Främst bland dessa är tendensen att bygga varje enskild ”scen” som inget annat än en monolog som ska ”levereras” till publiken, samtidigt som man effektivt stoppar upp deras framfart genom installationen.  Alla i min grupp, inklusive de yngre besökarna, verkade märka detta: vi blev ständigt fösta framåt – ner för den här korridoren, genom den dörren, vänta här, rör er inte, gör som ni blir tillsagda… Utan ett tydligt mål i sikte och utan synliga hinder på vägen (förutom själva organiseringen av rutten) blev detta snart tröttsamt.  Själva texten förvandlades till rent säljsnack som rabblades upp så snabbt som möjligt av skådespelarna medan de skyndade igenom sin koreografi och stressade förbi alla kommentarer eller frågor från oss.

Lekplatsen är fortfarande ett fantastiskt skådespel som kan avnjutas för sin egen skull.  Men föreställningen har betydligt mindre substans nu än för bara några veckor sedan.  Vilket skick den kommer att vara i om ett par månader kan man bara gissa.  Producenterna borde inse att de antingen behöver fler skådespelare eller sluta köra slut på dem de har.  Eller skriva om manuset ordentligt.  Om du planerar att se den här föreställningen skulle jag gå snart för att undvika besvikelse.  Den är fortfarande sevärd, men i den här takten vete sjutton hur länge det kommer att gälla.