RECENSION: Chef, Soho Theatre ✭✭✭

Chef. Foto: Richard Davenport Chef

Soho Theatre

17 juni

3 stjärnor

Sabrina Mahfouzs Chef anländer till London med ett gediget rykte efter att ha kammat hem Fringe First-priset på förra årets Edinburgh Festival. Nu intar den Soho Theatre som en central del i teaterns serie av monologbaserade pjäser.

Det är en fängslande historia om en kvinna som går från att vara köksmästare inom haute-cuisine till att bli en dömd fånge som ansvarar för ett fängelsekök. Genom en kraftfull monolog nystas hennes omskakande livsöde upp; hon berättar om sin våldsamma far, sin hyllade kulinariska karriär och den händelsekedja som ledde fram till fängelsestraffet.

Mat och matlagning utgör den röda tråden i produktionen – det blir hennes räddning från en problematisk tonårstid, en flyktväg från svårigheter i hemmet och det stöd som håller henne upprätt bakom galler. Kocken ser inte bara mat som bränsle för kroppen, utan som en passion, ett hantverk och ett sätt att leva.

Jade Anouka är lysande i huvudrollen; hennes smittande energi och entusiasm när hon beskriver sina kulinariska skapelser lyser upp både scenen och publiken. Att bära en monologföreställning är ingen lätt uppgift, men Anouka gör det med bravur och växlar sömlöst mellan känslomässigt laddade scener. Mot slutet började dock hennes accenter svaja något när hon kortfattat gestaltade bikaraktärer.

Mahfouzs manus speglar hennes bakgrund och dubbla passioner; det finns en lyrisk kvalitet i texten som tycks överskrida gränsen mellan poesi och samtal. Varje sida i manuset dryper av bildspråk och levande historieberättande, och de fåtal skämt som finns är välformade och vällevererade. Men även om manuset är en fröjd för örat (och Anouka lyckas verkligen ge liv åt varje ord), så tar det udden av den råa verklighetskänslan – särskilt då kocken ska föreställa en Londonbo med en tuff bakgrund. Hur många fångar i 25-årsåldern skulle till exempel använda ordet ”nagelband” (cuticle)?!

Även om Chef är stabil och sevärd, får den på sina korta 45 minuter inte riktigt det utrymme som krävs för att utvecklas till något genuint gripande. Det tar tid att få publiken att verkligen bry sig om en karaktär, och trots Anoukas stora ansträngningar tar pjäsen fart ordentligt först precis innan den slutar, i takt med att den något svävande bakgrundshistorien blir mer fokuserad och spänningen stiger.

Kirsty Wards scenografi är enkel och effektiv – scenen är så gott som tom sånär som på en serveringslucka, några köksredskap och en whiteboard. På tavlan skrivs aptitretande recept upp som fungerar som teman för varje kapitel. Anouka nyttjar scenytan väl och den intima inramningen ger henne möjlighet att skapa en stark kontakt med publiken.

Om Chef vore en maträtt skulle det vara ett urval av snittar före middagen – små men perfekt komponerade. I slutändan lämnas man dock med en känsla av att man hade velat ha lite mer…

Chef spelas på Soho Theatre till och med den 4 juli 2015