RECENSION: Company, Gielgud Theatre ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Stephen Sondheims och George Furths musikal Company, som nu spelas på Gielgud Theatre i en ny uppsättning av Marianne Elliott.

Rosalie Craig och ensemblen i Company. Foto: Brinkhoff Mogenburg Company Gielgud Theatre

16 oktober 2018

5 stjärnor

Boka nu

Man kan bara föreställa sig vad Broadway-publiken först tänkte om Stephen Sondheims och George Furths musikal Company när den slog ned som en bomb på scenen 1970. Berättelsen om Bobby, en singelkille i New York, och hans gäng med gifta vänner berättas genom en serie fristående vinjetter. Den höll upp en spegel för medelklasspubliken och porträtterade dem för första gången i en musikal i all sin osminkade glans. Regisserad av Harold Prince vann den ursprungliga uppsättningen flera Tony Awards, inklusive Bästa musikal.

Rosalie Craig och George Blagden i Company. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Den här gången har Bobby blivit Bobbie, en singeltjej i 30-årsåldern i New York. Med Sondheims eget välsignande har regissören Marianne Elliott stöpt om verket genom att byta kön på flera karaktärer. Hon presenterar pjäsen genom linsen av ett modernt samhälle format av Sex and the City.

Scenografen Bunnie Christie har tagit fasta på det karga och mörka i en stad som New York, men med en färgstark kostympalett och ljusmagi från Neil Austin har hon gett Elliotts nya karaktärer en fantastisk lekplats där de kan vända ut och in på sina liv rörande relationer, äktenskap, kärlek och livet självt.

Rosalie Craig (Bobbie) och Matthew Seadon Young (Theo) i Company. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Rosalie Craig är en underbar Bobbie. På sin 35-årsdag är hon kluven, och det är denna inre konflikt och hennes möten med vännerna (och älskarna) som driver föreställningen framåt. Det finns en stor portion humor i Craigs rolltolkning, men precis som i de flesta insatserna i denna produktion är sanningen bakom komiken ofta bitande och smärtsam. Det är en resa som jag fann helt fängslande.

Rosalie Craig, Alex Gaumond och Jonathan Bailey i Company. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Att förvandla Companys Paul och Amy till det homosexuella paret Paul och Jamie fungerar makalöst bra, tack vare Alex Gaumonds lyckliga Paul och Jonathan Baileys fullständiga sceniska sammanbrott i Not Getting Married Today – ett nummer som får taket att lyfta.

Patti LuPone återvänder till karaktären Joanne i den här uppsättningen, och det är en mästerklass i hur man gestaltar en karaktär genom sång. Det är utan tvekan det starkaste framförandet av The Ladies Who Lunch jag någonsin skådat. Sitter man nära ser man rakt in i hennes själ.

Patti LuPone som Joanne i Company. Foto: Brinkhoff Mogenberg

George Blagden, Richard Fleeshman och Matthew Seadon-Young spelar Bobbies beundrare. Deras härliga version av You Could Drive A Person Crazy är en fröjd. Blagdens Another Hundred People, mot fonden av New Yorks myller, och Fleeshmans Barcelona hör till höjdpunkterna. Liam Steeles koreografi för Tick Tock i andra akten, med illusioner av Chris Fisher, lyfter denna iscensättning av Company långt över allt som gjorts tidigare.

Rosalie Craig och Richard Fleeshman i Company. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Joel Frams otroligt samspelta orkester driver denna berättelse om storstadskärlek framåt i ett rasande tempo. Placerade högt ovanför scenen spelar de David Cullens nya orkestreringar som perfekt kompletterar den fantastiska ensemblen.

Det är hedrande för Stephen Sondheim att han tillåter sina musikaler att omvärderas av moderna teaterskapare. Istället för att vara stelbent har han låtit sitt verk behandlas som en levande, andas varelse.

Allt pillande i texten fungerar inte fullt ut, men på det stora hela är det en enastående ny blick på en musikal som jag förälskade mig i för länge sedan. Marianne Elliott har skapat en unik uppsättning av Company och vi kan bara hoppas att den blir kvar längre än den korta säsong som planerats. Kan vi få en skivinspelning med denna ensemble, tack?

BOKA BILJETTER TILL COMPANY NU