RECENSION: Fame, New Victoria Theatre Woking ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar musikalen Fame som just nu spelas på New Victoria Theatre i Woking som en del av sin omfattande Storbritannienturné.

Ensemblen i musikalen Fame. Foto: Tristram Kenton Fame

New Victoria Theatre (UK Tour)

1 oktober 2018

4 stjärnor

Turnéplan

Det råder en riktig flodvåg av filmbaserade musikaler på scen just nu. Det verkar som om varje stor filmstudio och teaterproducent har insett att man kan använda kända filmtitlar för att minska riskerna; genom att erbjuda publiken en berättelse de känner till och ett namn de litar på garanteras en lyckad kväll ute. Vissa är i princip rena kopior av originalet, som Dirty Dancing, medan andra lånar de mest populära låtarna och kryddar med extra material för att ge scenversionen mer dramatiskt djup, likt Footloose. Sedan har vi produktioner som Fame, som börjar helt från början och använder grundkonceptet men med ett helt nytt manus och nyskrivna låtar.

Fame utspelar sig på New Yorks legendariska High School of Performing Arts (eller PA som skolan kärleksfullt kallas) och skildrar livet och erfarenheterna för både eleverna och lärarna vid denna ikoniska institution. Att försöka fånga topparna och dalarna i den upplevelsen är svårt nog på film, men innebär enorma utmaningar när man ska anpassa det till en scenversion.

Jose Fernandez har skrivit ett manus som känns väldigt filmiskt i sitt upplägg. Det är otroligt hektiskt och episodbundet, särskilt i första akten. Karakterer susar in och ut och deras utveckling blir ofta lidande. Andra akten sänker tempot något och låter några centrala karaktärer få utrymme att andas, vilket ger publiken en chans att faktiskt bry sig om deras öden, men det sker tyvärr lite för sent. Resultatet blir att manuset aldrig riktigt höjer sig över en samling stereotyper: den analfabetiske dansaren, den missbrukande sångerskan, den frustrerade läraren. Karaktärer som hade kunnat vara välutvecklade och tredimensionella förblir tyvärr ganska platta.

De får tyvärr inte mycket hjälp av låtarna signerade Steve Margoshes (musik) och Jacques Levy (text), som till stor del är ganska slätstrukna. Det finns dock ett par nummer som nästan når hela vägen fram, som Let's Play A Love Scene, Think of Meryl Streep, In L.A, These are My Children och Bring On Tomorrow. Men det är först i titelspåret från filmen – som används i showens energiska extranummer – som det verkligen tänder till ordentligt.

Jag har sett ett flertal uppsättningar av Fame genom åren och Nick Winstons version är utan tvekan den främsta. På en stilren scenografi av Morgan Large med enorma porträttbilder ligger fokus helt på talangen utan onödiga effekter, och det lönar sig verkligen. Winstons regi och koreografi är proffsig och renodlad; scenerna smälter sömlöst samman med sång- och dansnummer utan att tempot tappar, vilket låter den otroliga ensemblen glänsa fullt ut.

Mica Paris axlar rollen som den omtänksamma men strama rektorn Miss Sherman med stor självklarhet. Hennes realistiska syn på underhållningsbranschen är något som kanske borde betonas mer för dagens unga talanger som, tack vare tv-stöd i talangjakter, tror att stjärnstatus är något man bara får serverat. Hennes tuffa yta döljer ett stort hjärta, och Paris har publiken i sin hand med sin fantastiska tolkning av These Are My Children. Aldrig stressad och perfekt framförd – det är utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt.

Keith Jack (Nick) och Jorgie Porter (Iris) spelar de två mest karriärdrivna eleverna i klassen på PA. Han vill bygga en seriös skådespelarkarriär efter att ha varit i branschen sedan barnsben, medan hon siktar på en karriär inom dans; båda är väl medvetna om utmaningarna som väntar. Porter visar upp imponerande dansfärdigheter, medan Jack befäster sin roll som ledande musikalstjärna med bravur. Här rör det sig definitivt inte om någon billig kändis-casting.

Hela ensemblen i Fame håller en otroligt hög nivå. Simon Anthonys Schlomo gör en karaktär som lätt hade kunnat bli enbart nördig till något intressant och minnesvärt. Stephanie Rojas Carmen är rå och hennes stora nummer i andra akten levererar verkligen, med välspelade dramatiska stunder som förstärker den känslomässiga tyngden i denna varnande berättelse. Samtidigt ger Jamal Kane Crawford 110 % som Tyrone med enastående dansnummer och ett skådespeleri som har tillräckligt med nyanser för att man ska börja bry sig om denna karismatiska karaktär.

Inom branschen pratar man ofta om "triple threats" (de som kan sjunga, dansa och agera), men flera i denna ensemble lägger dessutom till instrumentala färdigheter på scen, vilket är mycket imponerande. Särskilt värda att nämna är Alexander Zane, Louisa Beadel och Tom Mussel, vars musicerande på scen ger välbehövlig karaktär åt en ibland lite blek orkestrering. Dansnumren får dessutom en extra dos energi tack vare Morgan Jacksons tighta rörelser och akrobatik.

Att turnera med en produktion som Fame är en tuff utmaning – att flytta mellan olika teatrar, sätta ljuset och få de tekniska detaljerna att sitta på varje ny scen är ett evighetsprojekt. Med tanke på att gårdagen var premiärkvällen på en ny teater hoppas jag att ljudet förbättras under veckans gång. Ben Harrisons ljuddesign kändes stundtals grötig och gav ibland en känsla av en stor arena med för mycket eko, medan sången emellanåt drunknade i musiken.

Sammanfattningsvis är Fame en mycket underhållande kväll på teatern, men det beror främst på den fenomenala ensemblen och regissören/koreografen Nick Winstons skicklighet. Det är denna nivå av talang som räddar föreställningen från att stagnera. Utan att kanske ha förutsett det, har manusförfattarna gett denna begåvade grupp chansen att bevisa att äkta talang faktiskt kan lyfta en i övrigt ordinär show till något riktigt sevärt.

FAME – TURNÉPLAN STORBRITANNIEN

Foto: Tristram Kenton