RECENSION: Forever Plaid, St James Studio ✭✭✭✭

Forever Plaid

St James Theatre Studio

8 april 2016

4 stjärnor

Boka biljetter till Forever Plaid nu

Forever Plaid är en kärleksfull hyllning till de vokalgrupper som dominerade 50-talets popscen med sina täta harmonier. Det är en smått fånig men helt underbar tidsresa, fast med en oväntad twist. Medlemmarna i The Plaids, som alla var skolkompisar, är i själva verket döda. De förolyckades i en krock med en buss full av katolska skolflickor på väg till sitt livs första stora spelning, men nu har de återvänt för en sista exklusiv kväll på scen.

Det låter galet, jag vet – och om det någonsin funnits en tunn förevändning för en revy så är det denna. Men det som gör att Forever Plaid verkligen fungerar är skådespelarnas prestationer och den enorma omsorg som lagts ner på varje musikaliskt nummer.

The Plaids spelas av Jon Lee (Jinx), Keith Jack (Sparky), Matthew Quinn (Smudge) och Luke Striffler (Frankie). Det här är herrar som skulle passat perfekt i ett avsnitt av Glee. De har alla sina egna små egenheter och är en udda men karismatisk skara, men så fort de börjar sjunga är det rent gudomligt. Vi möter fyra helt vanliga killar med vardagliga jobb, men framför mikrofonerna förvandlas de till The Plaids och magi uppstår. Det här är män som sjunger för att de älskar det, och den passionen genomsyrar varje ton.

Med låtar som Three Coins In The Fountain, Moments To Remember, Cry, Sixteen Tons, Catch A Falling Star, Heart and Soul och Love Is A Many Splendoured Thing bjuds vi på en nostalgisk resa genom epokens största hits. Snarare än en jukeboxmusical är Forever Plaid en temashow och en varm blick bakåt. Den driver kärleksfullt med det här gänget nördar, men lämnar aldrig publiken i tvivel om deras enorma talang.

Till och med kapellmästaren är en del av föreställningen. Anthony Gabriele axlar rollen som Bob, den aningen högfärdige och självsäkre fackanslutna pianisten som råkar följa med lokalen den kväll gruppen återvänder. Gabriele levererar ett felfritt och fylligt ackompanjemang till de tajta sångarrangemangen. Under showen pratar The Plaids om ”the blend” (klangen), och allteftersom kvällen lider förstår man precis vad de menar. Musikaliteten på scen, både vokalt och instrumentalt, är av högsta klass.

Regissören Grant Murphy ser till att mellansnacket i Forever Plaid aldrig blir tråkigt. Genom att ta tillvara på ensemblens talanger ger Murphy föreställningen ett flöde och en rörelse som ofta saknas i revyer av det här slaget.

Efter spelperioden i London kommer Forever Plaid att besöka Radlett Centre och Theatre Royal i Bury St Edmunds, men för stunden har Studio-scenen på St James' Theatre hittat en produktion som verkligen kommer till sin rätt i detta underbart intima rum.

Forever Plaid är för vissa en två timmar lång nostalgitripp, och för andra en perfekt introduktion till en musikalisk genre byggd på ren röstbegåvning. Föreställningen visar återigen på behovet av mindre scener som kan hysa långkörare i Off-Broadway-stil. Jag tvivlar inte en sekund på att den här showen har vingar. Jag kommer definitivt att gå och se The Plaids igen!

FOREVER PLAID SPELAS TILL OCH MED 24 APRIL 2016