RECENSION: Ivy & Joan, Jermyn St Theatre ✭✭✭

Ivy & Joan

Jermyn Street Theatre

Tre stjärnor

I Ivy & Joan bjuder dramatikern James Hogan på två porträtt av ensamma kvinnor som samtalar medan de förbereder sig för ett nytt kapitel i livet. Vi befinner oss först i 1980-talet, där Ivy står i begrepp att lämna det hotell där hon både arbetat och bott de senaste 40 åren. I nutid får vi möta Joan som äter en sista måltid med sin olyckliga make innan han skickar henne till ett mentalsjukhus. Dessa två tematiskt sammanlänkade enaktare har nu återvänt till Jermyn Street Theatre i en ny uppsättning i regi av Anthony Biggs, där båda kvinnorna återigen gestaltas av Lynne Miller.

Miller bjuder på två starka och trygga rollprestationer, även om min favorit är Ivy – bitter och besviken efter att ha fått sparken för olydnad av hotellets nya ägare. Med orubblig tro klamrar hon sig fast vid hoppet om att en gammal kollega och tilltänkt pojkvän ska återvända efter många år för att gifta sig med henne. Under sin sista halvtimme innan bussen till vännen Inky i Manchester går, beklagar hon sig, drömmer och vädrar sitt missnöje för att dölja sin sorg, sporadiskt lyssnad på av bartendern Vic, spelad av Jack Klaff. Berättelsens sorgmod balanseras av dråpliga repliker som, i kombination med fokus på en enda talför person, oundvikligen för tankarna till Alan Bennett.

Joans historia är mörkare och mer obehaglig, denna gång med Jack Klaff i rollen som maken Eric, som saknar förmågan att förstå och hantera hustruns psykiska ohälsa. De har precis kommit hem från en semester i Venedig där Joan har blivit helt tagen av stadens intryck och känslor, liksom av den uppmärksamhet hon fått från en åldrande gigolo vid namn Signore Dottore Marcello di Eduardo.

Inledningsvis utgör hennes romantiska entusiasm över Venedig och hennes längtan att skildra staden i poesi en rörande kontrast till den pompösa och pedantiska maken, som verkar irriterad på allt hon säger. Men sakta blir det uppenbart – åtminstone för Eric – att hennes livslust är en del av ett långvarigt mönster präglat av villfarelser och psykisk ohälsa.

För både Joan och Ivy väntar en stor livsförändring, även om de själva sitter fast i gamla hjulspår, men James Hogan lämnar oss med föga hopp om att förändringen blir till det bättre.

Ivy and Joan spelas fram till den 24 januari på Jermyn Street Theatre