RECENSION: Julius Caesar, Bridge Theatre ✭✭✭✭✭

David Calder (Caesar) i Julius Caesar. Foto: Manuel Harlan Julius Caesar

The Bridge Theatre.

31 januari 2018

5 stjärnor

Boka biljetter

I den här uppsättningen får Londons senaste stjärnskott verkligen visa vad det går för, och då talar jag om själva Bridge Theatre. Efter att ha sett Young Marx här är det fantastiskt att se hur rummet har konfigurerats om. Parketten är borta och scenen har höjts upp så att publiken kan röra sig fritt medan skådespelet sker ”in the round”. Nicholas Hytners explosiva och bländande produktion är en helt omslutande upplevelse – även om du sitter ner kommer du att känna hur sätet rör sig under dig. Om du väljer att stå får du räkna med att bli en del av handlingen då Bunny Christies fenomenala scenografi flödar och rör sig tillsammans med publiken. Det är väldigt fint att även scenteknikerna får ta emot en bugning i slutet.

Michelle Fairley (Cassius) och Adjoa Andoh (Casca) i Julius Caesar. Foto: Manuel Harlan

Men det här är inte en produktion som bara förlitar sig på effekter. Bandet som välkomnar publiken med rocklåtar under ett pr-möte för Caesar spelar fräckt White Stripes (Ohhhh Julius Caesar...), och energin de skapar tas tillvara av ensemblen och driver en suveränt tempofylld och vältrimmad tvåtimmarsföreställning där varje replik känns nyskriven. David Calders Caesar fångar fåfängan och makten hos en ledare vars styre gränsar till diktatur. Iförd en röd keps vid sitt intåg, men utan orange hy, balanserar Hytner på gränsen till Trump-referenser utan att gå hela vägen, men analogierna talar för sig själva. Ben Wishaw är lysande som den intellektuelle Brutus och skildrar perfekt resan in i stora moraliska dilemman där varje handling, eller brist på sådan, och dess konsekvenser vägs mot varandra medan kaoset rasar runtomkring. David Morrissey är kraftfullt imponerande som Mark Antony; han är nästan dold fram till lönnmordet på Caesar, men släpper sedan lös både krigets hundar och en formidabel prestation. Hans Antony har en osviklig känsla för folkstämningen och manipulerar pöbeln helt efter sin vilja.

David Morrissey (Mark Antony) i Julius Caesar. Foto: Manual Harlan

Michelle Fairley är en enastående Caius Cassius – karaktären som besitter en träffsäker insikt om konsekvenserna av Mark Antonys agerande – och tempot skruvas upp ytterligare av Adjoa Andohs Casca när konspiratörerna inser att de skapat en ännu värre situation utan Caesar. Rollbesättningen är fläckfri, och jag tyckte särskilt om Fred Fergus lojala adjutant som ofta bidrog med komisk lättnad men också symboliserade de vanliga människor som dras in i krig.

Jag trodde att Donmar Warehouses helkvinnliga version för ett par år sedan var kulmen av nytänkande för detta Shakespeare-drama, men Hytner matchar och utmanar det genom att skapa en Julius Caesar för vår tid. Särskilt när vi ser Mark Antony vifta med vad han påstår vara Caesars testamente är det svårt att inte tänka på begreppet ”fake news”. Om man ska sammanfatta den här uppsättningen med ett ord så är det spännande. Det kommer att bli svårt att gå tillbaka till traditionella togor efter det här!

BOKA BILJETTER TILL JULIUS CAESAR