RECENSION: Lovett + Todd, King's Head ✭✭

Daniel Collard och Louise Torres Ryan i Lovett + Todd. Foto: Another Soup Lovett + Todd

The King’s Head

16 juli 2015

2 Stjärnor

Sweeney Todd är en av mina absoluta favoritmusikaler; Tooting Arts Clubs uppsättning som jag såg tidigare i år står sig fortfarande som en av mina mest minnesvärda scenmasker. Det var därför med en blandning av spänning och bävan som jag begav mig till King’s Head för Another Soups ”alternativa blick” på Sondheims klassiker.

Lovett + Todd skildrar historien om den beräknande pajbagerskan bakom de kannibalistiska intrigerna och lyfter fram en mindre känd sida av huvudrollen. Föreställningen börjar med Mrs Lovetts mors död (Mrs Mrs Lovett?) och följer utvecklingen av hennes ondskefulla plan när hon kommer i kontakt med en viss demonisk barberare. Skulle Lovett + Todd kunna bli för Sweeney vad Wicked är för Trollkarlen från Oz?

Kort sagt: nej. Det finns mycket att tycka om här – pjäsen är stundtals både kreativ och tankeväckande, och den försöker verkligen skapa en egen identitet som en fristående produktion. Den saknar dock originalets charm och finess, där den krypande skräcken fungerade så väl just för att den ofta var outtalad och antydd. Lovett + Todd går istället rakt på sak, vilket gör upplevelsen något repetitiv – de två titelkaraktärerna måste ha diskuterat moralen i att mörda människor för pajfyllning minst ett dussin gånger. Skämten var oftast plumpa och övertydliga, mindre av en subtil blinkning och mer som en rejäll nacksmäll – ”Mina händer skakar så att jag skulle kunna skära av halsen på någon”... ”Ja, det är ju inget som svider i mitt kött” – ni fattar galoppen.

Jo Turners musik har sina ljuspunkter, men bortsett från ett medryckande finalnummer saknas känslan av fasa under pjäsens mörkare partier. Sweeneys barberarsalong introducerades med en barbershop-kvartett, ett inspirerat drag och tveklöst kvällens bästa musikaliska ögonblick. Tyvärr var detta en sällsynt höjdpunkt då många av texterna i ensemblenumren gick förlorade – ett stort nummer var fantastiskt underhållande att titta på, men en kombination av dålig ljudbalans och stimmig action på scen gjorde att det blev nästintill ohörbart.

Det fanns en del starka skådespelarinsatser; Louise Torres-Ryan var en karismatisk och rubbad Mrs Lovett, och Daniel Collard porträtterade Sweeney Todd med en passande inre konflikt och subtil finess. Duon hade en fin kemi, även om det känns lite främmande för Todd att vara så lättmanövrerad som han framstår i denna nytolkning. Resten av ensemblen fick brottas med karaktärer lika sladdriga som ett dåligt pajskal, men gjorde generellt ett bra jobb. Eddie Manns överdrivet artikulerade framförande som berättare kändes dock en smula forcerat.

Det var tydligt att detta var en ensemble av skådespelare snarare än renodlade musikalartister – det förekom en hel del sura toner (särskilt i de högre registren under de första låtarna) och de flesta saknade den röststyrka som krävs för att bära sina solon. Två av låtarna introducerades dessutom med repliken ”Ska vi ta en visa?”, vilket knappast vittnar om ett sömlöst partitur. Det var dock roligt att se artisterna traktera sina egna instrument, där både gitarr, trummor och dragspel fick ta plats.

Kvällens starkaste kort var scenografin, som glimtade till av kreativitet. Publiken möttes av rapp och underhållande dialog med skådespelarna (i karaktär) redan vid insläppet, och flera stackars åskådare tvingades upp på scen för att delta i spelet. Detta var genomgående underhållande, även om det gav mig flashbacks till en återkommande mardröm jag har, där jag dumpas på scen i Les Misérables utan att ha fått något manus...

Även om Rhian Morris scenbygge var funktionellt, överskuggades det en smula av vad som såg ut som en massiv hög av mänsklig avföring direkt i mitt blickfång längst bak på scenen. Jag misstänker att det var ett nödvändigt ont på grund av kvällens tidigare föreställning av Noonday Demons (som tydligen innehåller ett torn av fekalier), men hur många andra pjäser låter en bevittna det emotionella klimaxet framför en stor hög med bajs? Knappast The Mousetrap, det är en sak som är säker...

Lovett + Todd är ett tappert försök att blåsa nytt liv i sagan om Sweeney Todd. Tyvärr känns det som en missad möjlighet – en del fyndiga scenlösningar kan inte dölja de gapande hålen i handlingen och manuset.

Lovett + Todd spelas på King's Head Theatre till och med den 1 augusti 2015