RECENSION: Lyrics and Lyricists, Theresa L Kaufmann Concert Hall ✭✭✭

Från vänster: Kate Baldwin, Jason Danieley, Liz Callaway, Jeremy Jordan, James Clow, Heidi Blickenstaff. Foto: Med tillstånd av 92Y Lyrics and Lyricists

Theresa L Kaufmann Concert Hall

92nd Street Y (Off Broadway)

12 januari 2015

3 stjärnor

Vilken strålande idé för en konsert: sex artister, en berättare och en mindre orkester som utforskar det fruktbara samarbetet mellan regissören Hal Prince och Stephen Sondheim. Ett samarbete som tog fart på allvar med Company och slutade i tragedin med den efterlängtade men därefter totalförklarade premiären av Merrily We Roll Along. Och vilken exceptionellt bra idé att använda David Loud, som själv medverkade i originaluppsättningen av just Merrily 1981, som berättare.

Loud fungerar även som konstnärlig ledare för denna konsert, som ingår i den 45:e upplagan av serien Lyrics & Lyricists – en av USA:s mest framstående konsertserier inom den amerikanska sångskatten – samt som kapellmästare och manusförfattare för mellansnacket.

Loud är klippt och skuren för den här sortens evenemang. Han framför materialet med en torr och pricksäker humor, utan att bli inställsam, och bidrar med en befriande uppriktighet och intelligens kring historierna bakom de musikaliska samarbetena.

Om seriens syfte är att lyfta fram texter och textförfattare, erbjuder kombinationen Sondheim/Prince sannerligen en rik källa att ösa ur. De sex musikaler de skapat tillsammans täcker ett enormt spektrum av stilar och stämningar, och i varje föreställning finns mängder av nummer som understryker Sondheims tekniska briljans som lyriker.

Därför är det en smula märkligt att låtvalen här är förvånansvärt förutsägbara och inte riktigt ger en djupare inblick i de mirakulösa färdigheter Sondheim besitter. Han skriver egentligen aldrig dåliga texter, men det finns definitivt sånger där texten är smartare, skickligare och mer slagfärdig än musiken. Om man vill visa upp just lyrisk finess, är jag tveksam till om förstahandsvalen vore Being Alive från Company, Beautiful Girls från Follies eller Send in the Clowns från A Little Night Music (Sommarnattens leende). Inte heller Poems eller Pretty Lady från Pacific Overtures, Johanna från Sweeney Todd eller The Hills of Tomorrow och Our Time från Merrily We Roll Along känns som de mest självklara valen ur ett rent textperspektiv.

Det handlar inte om att dessa inte är fantastiska låtar – för det är de flesta – men nästan varje partitur innehåller sånger med ännu mer gnistrande, fyndiga eller kvicka texter.

Förmodligen är tanken att konserten ska vara publikfriande, och då är kända melodier önskvärda. Givetvis. Men det finns gott om fantastiska melodier som ackompanjerar lika fantastiska texter i dessa sex musikaler som hade kunnat, och borde ha, prioriterats. Som ett exempel har både Someone In A Tree och Please Hello betydligt vassare lyrik än Poems eller Pretty Lady ur Pacific Overtures.

Till viss del kan urvalet ha begränsats av artisterna på scen. Med det sagt befinner vi oss i New York, och man kan tycka att det borde finnas en bottenlös brunn av talang att välja och vraka ur.

När det gällde de kvinnliga artisterna fanns det inga kvalitetsproblem: Liz Callaway, Kate Baldwin och Heidi Blickenstaff var alla magnifika.

Callaway var magisk i sitt framförande av Not Getting Married Today; hennes artikulation och intonation var klockren när hon kastade sig genom Sondheims krävande hinderbana. Det kan vara det bästa jag hört av den låten. Hon gav Old Friends en äkta känsla och sjöng Now You Know med pondus och jävlar anamma. Hennes Send In the Clowns var konstfärdigt enkel. Eftermiddagens bästa sånginsats kom nog ändå från Kate Baldwin som, efter en minutiöst exakt och komiskt syrlig Bless This Day, levererade en läcker, sensuell och jazzig soloversion av You Could Drive A Person Crazy – något som fick publiken att fullkomligt jubla. Hon följde upp med en sexig och ironisk Could I Leave You?; andlöst bra. Hon drog det korta strået med Hills of Tomorrow, men hennes skicklighet och charm gav nytt liv åt det annars lite bortglömda numret. Heidi Blickenstaff fullbordade trion av vokala femme fatales med en energisk och röststark tolkning av den tungvrickande Another Hundred People. Även om hon sjöng den väl, är Blickenstaff helt enkelt för ung för att göra full rättvisa åt smärtan i Losing My Mind, men hon visade sig vara en strålande och unik Mrs Lovett i finalen av första akten av Sweeney Todd, A Little Priest. Hon gjorde också en fin insats i Not A Day Goes By. Dessa fantastiska kvinnor lyfte även ensemblenumren avsevärt, inklusive A Weekend In The Country, Remember och The Ballad of Sweeney Todd. Bravo till dem alla.

Männen var tyvärr inte lika lysande.

Bäst bland dem var James Clow, en ståtlig man med pondus och ett ordentligt basbaryton-omfång. Obegripligt nog fick han inget eget solonummer, men han var en utmärkt Todd i A Little Priest och borde ha fått sjunga Sorry-Grateful på egen hand. Han var också den bästa sångaren i Pretty Lady. Det är synd att han inte fick visa upp hela sin vokalbredd.

Både Jeremy Jordan och Jason Danieley verkade helt bortkomna i Sondheims repertoar.

Danieleys röst är osäker i mellanregistret och tenderar att bli gnällig i höjden; han verkar sakna koppling till texten. Hans öppningsnummer, Good Thing Going, sänkte nästan hela föreställningen innan den hunnit börja... Inget han gjorde därefter var någon förbättring. En perfekt frisyr gör ingen sångare. Jordan, som bar ett skägg som fick honom att se ut som att han precis klivit av i ett ortodoxt Brooklyn-kvarter lagom till sabbaten, utstrålade en kaxighet som kändes helt malplacerad. Han log sig igenom låt efter låt utan att hitta varken meningen i orden eller passionen i musiken. Oförklarligt. Jordan kan vara imponerande i rätt sammanhang – men det är tydligt att Sondheim inte är det sammanhanget. Hans Being Alive var livlös, hans God-Why-Don't-You-Love-Me-Blues besvarade sin egen fråga och duetten Poems med Danieley var bedrövlig. Och låt oss inte ens tala om deras accenter i Pretty Lady. Herregud... Finalen var dock strålande – där alla sex artister samarbetade för att skapa något nytt. En sextett baserad på ett ”mash-up” av Not A Day Goes By, Send In The Clowns, Could I Leave You och fler: det fungerade vackert. Det var en njutbar eftermiddag med fantastiskt Sondheim-material. Bättre rollbesättning av männen hade gett bättre utdelning, likaså ett vassare låtval. Men för 25 dollar, med en orkester och fantastiska kvinnor som sjunger för kung och fosterland, var det ett rent kap. Faktum är att priset rättfärdigades bara av att höra Loud läsa upp det brev Richard Rodgers skrev till Prince och Sondheim efter premiären av Company.

Detta var en konsert med djupa insikter och flera stjärnprestationer. Om bara männen hade hållit samma nivå som damerna.