RECENSION: On Blueberry Hill, Trafalgar Studios 1, London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar On Blueberry Hill, en pjäs av Sebastian Barry som just nu spelas på Trafalgar Studios i London.

Niall Buggy och David Ganly i On Blueberry Hill. Foto: Marc Brenner On Blueberry Hill

Trafalgar Studios

11 mars 2020

5 stjärnor

Boka biljetter

Sebastian Barry är en av Irlands främsta författare och upphovsman till flera prisbelönta romaner. Som svar på att hans son kom ut som homosexuell, gav Barry honom (och oss) den vackra romanen Days Without End – en berättelse om den homosexuella kärlekens seger mot alla odds. Hans karaktärer är mänskliga, operfekta och ofta hållna bakom sina egna osäkerheter och sin uppfostran. Han skriver för scenen med jämna mellanrum, och kanske inte tillräckligt ofta! On Blueberry Hill handlar om två män, Christy och PJ, som delar en fängelsecell. De binds samman av en död under de mest fruktansvärda omständigheter, men hyser samtidigt kärlek för varandra. Även om detta inte är en renodlad HBTQ-pjäs, är det en triumf för försoning och förståelse.

David Ganly. Foto: Marc Brenner

Karaktärerna talar genom växlande monologer och undviker ögonkontakt fram till pjäsens sista sekunder. Allteftersom historien fortskrider inser vi att de levererar sina sista bisktsmål till oss, deras publik och präst. PJ biktar sin kärlek till en ung man och de tragiska händelser som lett honom till cellen. Han berättar om den djupt rotade internaliserade homofobi som fick honom att säga tre ord inför två vittnen, vilket ledde till hans hårda straff. Att pojken var Christys son, och att dennes hämnd var att mörda PJ:s älskade mor, skulle kunna dra pjäsen mot melodramatiska drag med tanke på den osannolika slumpen att de hamnat i samma cell.

Niall Buggy. Foto: Marc Brenner

Att melodramet aldrig får fäste beror på de enastående skådespelarinsatserna, Barrys subtila och smärtsamma dialog – där förlusten fyller mörkret mellan männen – och Fishambles magnifika produktion i känslig regi av Jim Culleton. Niall Buggy är sitt vanliga briljanta jag som Christy, den mer praktiske av de två; son till en ”tinker”, pragmatisk men med ett hjärta som svämmar över av både kärlek och vrede. Han var fadern som följde sin son till den lokala dansen och väntade utanför så att sonen kunde dansa utan rädsla för att bli påhoppad. David Ganly är lika lysande som PJ, den tystlåtne mannen vars tro utmanas men vars kärlek aldrig glöms bort. De hanterar Barrys intrikata dialog med total självklarhet och överspelar aldrig bandet som knyter dem samman. Med en våningssäng som i princip enda scenografi besitter de en rofylld pondus över publiken, i fängslande prestationer genomsyrade av den där unika irländska humorn.

Niall Buggy och David Ganly. Foto: Marc Brenner

När hotet om PJ:s frigivning kommer närmare inser männen att de inte kan leva utan varandra. De ingår en pakt som ger oss ett djupt rörande och känsligt agerat slut. Utan distraktioner framstår det här som ett mästervärk i berättarkonst där vi bjuds in i deras värld och historia. Rekommenderas varmt.