RECENSION: Reality, Ovalhouse ✭✭✭

Reality. Foto: Richard Davenport Reality

Ovalhouse

11 juli 2015

3 stjärnor

Dagens tonåringar beskrivs ofta som den första generationen som vuxit upp i en värld där reality-tv är ständigt närvarande. Vilka skulle då vara bättre lämpade att framföra en dystopisk studie i riskerna med kändisskap än The Bridge Theatre Company, en ensemble bestående av unga, lovande skådespelare?

Reality följer en grupp kändiskåta ungdomar som kallas till en sista gallring för The Hostage, en ny dokusåpa som de hoppas ska bli deras biljett till rikedom och berömmelse. Därefter pressas de hoppfulla talangerna genom en serie alltmer sadistiska och obehagliga utmaningar av den obalanserade producenten Oscar (Jack Stimpson), allt för att bevisa att de har det som krävs.

Stimpsons roll som producenten från helvetet är fängslande och blir alltmer skruvad och oförutsägbar ju längre pjäsen lider. Pjäsens starkaste stunder uppstår oftast när karaktärerna utsätts för extrem stress, då de tvingas utföra förnedrande uppgifter, vända sig mot varandra och utsätta sig för brutal granskning. Snart börjar karaktärernas noggrant konstruerade bakgrundshistorier rämna tack vare en rad chockerande avslöjanden.

Även om pjäsen glimrar till emellanåt, kändes manuset (ett originalverk beställt av den välmeriterade Georgia Fitch) något ojämnt. I en värld där vi på något sätt har nått fram till den sextonde säsongen av Big Brother, har kanske det mesta av de komiska och dramatiska poängerna kring reality-tv redan blivit uttömda (tänk I Can’t Sing, Black Mirror, Game, eller till och med The Truman Show). Det är därför en stor utmaning att lyckas med något som känns fräscht och skarpt – snyfthistorierna, de absurda koncepten och exploateringen i verklighetens tv-värld har nästan redan passerat gränsen för parodi. Av den anledningen kändes de inledande scenerna lite förlegade, även om pjäsen verkligen får liv när Oscar kliver in i handlingen.

En sak som låg produktionen i fatet, även om det är helt förståeligt givet projektets natur, var det stora antalet karaktärer i ensemblen. Mycket av ”audition-scenerna” utspelade sig med tolv olika karaktärer på en väldigt liten scen. Det innebar inte bara att karaktärer ofta hamnade utom synhåll för publiken, utan också att flera knappt fick tid eller utrymme att utvecklas bortom regionala stereotyper (vilket inte hjälptes av att karaktärerna refererades till utifrån sina hemstäder!). Det var märkbart att pjäsen lyfte i takt med att karaktärerna tröttnade på sin moderna tortyrkammare och lämnade scenen (precis som i riktiga Big Brother, när man tänker efter...). Efter en gripande och intensiv andra akt tappade Reality fokus mot slutet, med en upplösning som inte riktigt gjorde rättvisa åt den spänning som byggts upp tidigare.

Flera av medlemmarna i Realitys unga och talangfulla ensemble har blivit erbjudna platser på prestigefyllda teaterhögskolor, och det är inte svårt att förstå varför. Prestationerna var genomgående starka, och ensemblen visade upp en fantastisk känsla för accenter (en eloge till dialektcoachen Izo FitzRoy som förmodligen aldrig mer kommer behöva lära ut en Grimsby-dialekt). De visade alla på stor mognad och djup i sina rolltolkningar och briljerade ofta i de riktigt tunga ämnena – som till exempel Scarletts (Nora Lempiere) perfekt avvägda monolog om en abort. Tidigare nämnda Jack Stimpson har tveklöst en ljus framtid framför sig; han prickade in precis rätt blandning av lägereldsekvilibristik och obehag i rollen som pjäsens antagonist. Andra som utmärkte sig var Cameron Essam som den charmigt udda Darren, Kitty Archer som föremålet för hans känslor, den olycksaliga Anya, samt Louie Webb som Tyler, vars tuffa fasad börjar krackelera när han får ta emot ett skakande besked.

Scenografin var smart och effektiv genom hela pjäsen, där skicklig användning av skärmar förstärkte den klaustrofobiska känslan. Skärmarna streamade ofta livebilder när ensemblen turades om att röra sig med kameran, vilket skapade en fantastisk dynamik. Detta utnyttjades till fullo i några av pjäsens starkaste stunder: en serie välproducerade klipp som utmanade vår förutfattade mening om karaktärerna. Tom Hackleys ljuddesign förtjänar också att nämnas; soundtracket i Big Brother-stil bidrog till att skruva upp stämningen redan innan föreställningen började.

Reality är en produktion av The Bridge Theatre Company, en kurs som drivs av teaterlinjen på BRIT School. Det är ett fantastiskt initiativ som låter eleverna arbeta med branschexperter för att producera, sätta upp och marknadsföra sin egen föreställning. Pjäsen har även fått ekonomiskt stöd från Andrew Lloyd Webber Foundation. I en värld där dokusåpor erbjuder en snabbare och enklare väg till kändisskap, är det underbart att se unga teaterlöften få de möjligheter och resurser de behöver för att verkligen blomstra. Även om manuset inte alltid hade ”the X factor”, så är det definitivt sant att BRIT’s got talent.