RECENSION: The Braille Legacy, Charing Cross Theatre ✭✭

Ensemblet i The Braille Legacy The Braille Legacy

Charing Cross Theatre

24 april 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

Charing Cross Theatre har på senare tid gjort sig ett namn i musikalvärlden med en rad framgångsrika uppsättningar. Men denna nya översättning av ett franskt verk har verkligen dragit ner ribban med en serie ohjälpliga snedsteg.

I 1800-talets Paris är människor uppdelade i två läger: de som ser blinda som blotta missfoster, och de som behandlar dem nedlåtande som små bräckliga varelser i behov av beskydd. Vid Det kungliga institutet för blind ungdom får barnen en ineffektiv utbildning med hjälp av ark med präglade bokstäver. Att läsa är därför en långsam och mödosam uppgift, och att skriva är i princip omöjligt. För den unga Louis Braille är detta oacceptabelt, och han är fast besluten att skapa en förändring. Hans system av punkter blev det världsberömda punktskriftssystemet, som används än idag. Och det är ungefär det hela, förutom ett visst motstånd från myndigheterna som upphör efter Brailles död. Det är i princip allt som händer i The Braille Legacy.

Sébastien Lancrenons (manus och sångtexter) och Jean-Baptiste Saudreys (musik) föreställning fungerar förmodligen bättre på franska. Här tyngs den ner av en besvikelsernas grundläggande översättning av Ranjit Bolt. Att arbeta mot ett befintligt partitur innebär att Bolt är snörd i sin översättning. Men det är ingen ursäkt för de klumpiga, förutsägbara rimmen som plågar varje låt och de klyschor som präglar dialogen. Det finns inga minnesvärda melodier som publiken nynnar på vägen hem, och vid flera tillfällen försöker Saudrey bygga upp flera harmonier samtidigt, vilket resulterar i röriga ljudväggar. Öppningsnumret innehåller mycket bakgrundshistoria, men för mycket går förlorat då det dränks av det överförstärkta bandet.

Ensemblen i The Braille Legacy

Försöken att framställa Brailles historia som ”otrolig” faller också platt. Här finns en gnutta intressant historia, och Brailles insatser är givetvis beundransvärda, men med en total brist på vändningar, avslöjanden eller skandaler är det knappast särskilt dramatiskt. Det visar sig att punktsystemet inte ens är Brailles idé från början – Barbier, en armékapten, donerar ett militärt kodsystem som tonåringen Louis anpassar och förenklar. En underhandling där barn på institutet börjar försvinna för att sluta som medicinska försökskaniner är betydligt mer fängslande. Men likt den obligatoriska antagonisten, den endimensionella läraren Monsieur Dufau, känns det som att det har slängts in i efterhand – eller ännu värre, som utfyllnad.

Tim Shortalls scenografi är ett annat märkligt inslag i produktionen. En roterbar vit struktur som vid första anblicken för tankarna till en amerikansk sydstatsgård snarare än en parisisk byggnad. Ensemblen springer fram och tillbaka över scenen utan uppenbar anledning, och de som spelar de blinda ungdomarna bär genomskinliga svarta ögonbindlar som tas av och på föreställningen igenom utan något tydligt tema.

Starka prestationer gör sitt för att rädda upplevelsen något. I sin professionella debut som Louis är Jack Wolfe en charmig hjälte med en stark och ljuvlig röst. Den framåtblickande doktor Pignier, spelad av Jérôme Pradon, är en annan höjdpunkt när han försöker tillföra lite tyngd till händelserna. I ”Liberté, Égalité, Fraternité”, en passionerad vädjan till nationalförsamlingen och ett av kvällens få godkända nummer, är han helt magnetisk. Kate Milner-Evans gör en scenstjälande prestation som den högtravande Madame Barbier, och Ceili O’Connor fångar publikens intresse som den vänliga Madame Demézière.

Barnkören framträder i två alternerande lag, och just denna kväll stod gruppen ”Coupvray” på scen. Samtliga gör imponerande insatser, men extra beröm förtjänar den fullständigt orädda Tallulah Byrne, som ser mer än bekväm ut inför publik i rollen som den lilla Catherine.

Men även om skådespelarna är minnesvärda, är själva föreställningen snabbt bortglömd. Bristfällig översättning, vaga koncept och ett odramatiskt källmaterial gör det hela till en nedslående och något obekväm upplevelse.

BOKA BILJETTER TILL THE BRAILLE LEGACY

Foton: Scott Rylander