RECENSION: The Choir Of Man, Arts Theatre ✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar The Choir Of Man som just nu spelas på Arts Theatre i London.

Richard Lock, Tom Brandon, Alistair Higgins, Miles Anthony Daley, Tyler Orphe-Baker och Daniel Harnett i The Choir of Man. Foto: Helen Maybanks The Choir of Man

Arts Theatre

Fyra stjärnor

Boka biljetter till The Choir Of Man Onsdagskvällen är den nya fredagskvällen, eller det är åtminstone känslan på The Choir of Man – den sjungande, dansande och skålande föreställningen som nyss landat på Arts Theatre efter en omfattande världsturné. Istället för att vara på den klassiska teatern i West End transporteras vi dock till The Jungle, en hederlig – om än märkligt namngiven – pub. Namnet verkar mest finnas till för att ensemblen ska kunna klämma in en cover av Guns ‘n’ Roses Welcome to the Jungle. Men varför inte?

Richard Lock, Tom Brandon, Tyler Orphe-Baker och Daniel Harnett i The Choir Of Man. Foto: Helen Maybanks Vissa pubar har ett korplag i fotboll, andra ett dartlag. The Jungle har en kör bestående av de nio personerna i ensemblen i The Choir of Man, plus deras fantastiska liveband. Visserligen är kören i fråga betydligt mer välkammade, välklädda och snyggare än det vanliga klientelet på din lokala pub, men det är det ingen som klagar på. De består av olika arketyper (hårdingen, jokern, den hopplösa romantikern, den som ”styr upp allt”), men varma personliga detaljer lyfter dem bortom stereotyperna. De i publiken som kommer tidigt får chansen att mingla på scenen och ta en öl med kören innan allt drar igång, och sedan rusar The Choir of Man genom 90 enormt underhållande minuter av covers i snygga arrangemang av Jack Blume. Denna inkluderande känsla genomsyrar hela kvällen med gratis öl och chipspåsar som delas ut i publiken, och några utvalda får till och med bli sjungna för på scen. Stämningen är dock bitvis lite ojämn, med tvära kast mellan stora allvarsamheter och ren fest. Tunga ämnen som gentrifiering och mäns psykiska hälsa berörs, men de skaver något mot det faktum att ensemblen ”hinkar” i sig till synes oändliga mängder öl på scen. Ljudmixen i de ruffigare numren behöver också slipas lite – det kan i och för sig bero på lokalen, men det är synd att mista minsta del av de makalösa rösterna som är föreställningens verkliga höjdpunkt.

Ben Norris, Tom Brandon och Daniel Harnett i The Choir Of Man. Foto: Helen Maybanks Det finns inte mycket till handling, men det gör inget – man är här för musiken. Varje nummer i den eklektiska setlisten framförs briljant, men höjdpunkterna inkluderar en häpnadsväckande version av Adeles Hello, framförd med stor värdighet av Miles Anthony Daley i ett ögonblick av isolering, medan kamraterna firar en fotbollsmatch i bakgrunden. Versionerna av Somebody to Love, Some Nights och The Pina Colada Song hotar bokstavligen att få taket att lyfta, medan en helt ljuvlig tolkning av The Kinks Waterloo Sunset fungerar som ett kärleksbrev till hemstäder överallt. Det bjuds på en drömsk acapella-cover av Sias Chandelier och en magisk, helt akustisk version av The Parting Glass tar farväl av publiken lagom till sista beställningen.

Mark Loveday i The Choir Of Man. Foto: Helen Maybanks

Hela ensemblen är lysande, och ett särskilt omnämnande går till kvällens tre reserver (George Bray, Matt Beveridge och Sam Beveridge) som smälte in så sömlöst i sina roller att programbladet krävde en extra granskning för att bekräfta att de inte spelar dessa roller varje kväll.

The Choir of Man är i slutändan en sprudlande hyllning till gemenskap, sammanhållning och allt det vi saknade under pandemin. Resultatet är en kväll av oemotståndlig glädje som det är helt omöjligt att lämna utan ett leende på läpparna. BOKA BILJETTER TILL THE CHOIR OF MAN