RECENSION: The Corn Is Green, National Theatre London ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Emlyn Williams självbiografiska pjäs The Corn Is Green, som nu spelas på National Theatre i London.

Nicola Walker som Miss Moffat. Foto: Johan Persson The Corn is Green.

National Theatre, London

22 april 2022

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

Vi har alla, eller borde ha, en inspirerande lärare som trodde på oss och förändrade våra liv – jag hade definitivt en. Den centrala premissen i Emlyn Williams självbiografiska pjäs från 1938 kretsar kring just detta inflytande, när läraren Miss Moffat cyklar in i en walesisk gruvby, startar en skola och börjar undervisa arbetarna. En elev i synnerhet blommar ut, Morgan Evans, som hon coachar inför antagningsprovet till Oxford.  Regissören Dominic Cookes koncept låter Emlyn Williams själv vara en karaktär i handlingen, som brottas med sitt framgångsrika liv som skådespelare i London medan han skriver pjäsen i sitt huvud. Vad som börjar som ett innovativt sätt att rama in pjäsen – där "Emlyn Williams" läser scenanvisningar och tankar medan skådespelarna rör sig över en bar scen – blir snabbt till ett koncept för hela föreställningen. För min del skiftar detta fokus från pjäsen i sig och gör Williams till huvudperson snarare än Miss Moffat. Särskilt i andra akten, när han avbryter handlingen för att skriva om en scen, blir det tydligt att skådespelarna bara är verktyg för dramatikerens ord, vilket hämmar karaktärsutvecklingen. Pjäsen, som redan i sig kan upplevas problematisk för en modern publik, tillåts aldrig att stå på egna ben.

Iwan Davies som Morgan Evans. Foto: Johan Persson

Vi bjuds på en manskör som är det absolut bästa i hela produktionen; de fyller Lyttelton-teatern med vackra melodier och agerar dels som en grekisk kör, dels som en jury som iakttar händelseförloppet. De understryker också den djupa romantik som präglar pjäsen – jag är rätt säker på att min far och hans arbetskamrater inte sjöng upplyftande psalmer under den tre kilometer långa hemfärden efter ett tolvtimmarspass i gruvan. Som Miss Moffat tillför Nicola Walker stor energi, och hennes övertygelser belyser hennes komplexitet – hennes sexism och snobberi sitter lika djupt som hos godsägaren (en livlig rollprestation av Rufus Wright). Iwan Davies gör bra ifrån sig som Morgan Evans, men det är svårt att avgöra hur gamla eleverna egentligen ska föreställa vara; det här gänget ser ut att kunna kliva direkt in i Wales rugbylandslag utan problem. Det finns dock några riktiga guldkorn, särskilt Alice Orr-Ewings gängliga och herrgårdspiffiga Miss Ronberry, och Jo McInnes stjäl föreställningen som den ironiska hushållerskan Mrs Watty – humorn fungerar utmärkt här.

Ensemblen i The Corn Is Green. Foto: Johan Persson

När andra akten börjar sjunger gruvarbetarna för "Emlyn Williams" att han har "glömt att minnas", och ridån går upp för att avslöja en fullt dekorerad scenografi inför Morgans examensdag. Det känns som om produktionen här tappar modet i sitt koncept, även om avsikten är att visa att Williams vision nu är tydligare. När pjäsen väl får tala är den problematisk, inte minst den äldre mannen John Gorony Jones kärlek till den unga flickan Bessie Watty, och det faktum att hennes graviditet med Morgan Evans löses på det klumpigaste och minst övertygande sätt man kan tänka sig. Det är frustrerande, för när pjäsen väl tillåts landa finns där så mycket potential.

Ensemblen i The Corn Is Green. Foto: Johan Persson

Hur man tar till sig pjäsen beror helt på hur man ser på regikonceptet. Men i kölvattnet av förra årets Under Milk Wood är det underbart att höra walesiska röster och det walesiska språket på National Theatres scener. Nästa gång kanske vi kan få se en samtida dramatiker som punkterar mytbildningen en smula och berättar en mer realistisk historia om nationen.

NATIONAL THEATRES HEMSIDA