RECENSION: The End Of Longing, Playhouse Theatre ✭✭✭

Matthew Perry och Lloyd Owen i The End Of Longing. Foto: Helen Maybanks The End of Longing

Playhouse Theatre

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

Tänk dig ett avsnitt av Vänner. Fast de är alla i 30- och 40-årsåldern nu och plågas av missbruk och neuroser (infoga valfritt skämt om den kommande Vänner-återföreningen här).

Det är grundpremissen i The End of Longing; en coming of age-historia för de som redan nått en viss ålder. Och som grädde på moset är stjärnan och manusförfattaren ingen mindre än Matthew Perry, mest känd för rollen som den vitsige Chandler Bing i den älskade amerikanska sitcomen.

Pjäsen följer fyra hopplösa singlar i storstaden när de försöker förstå sina tveksamma livsval och tickande biologiska klockor. Vi möter Jack (en alkoholist, spelad av Perry), Stephanie (en prostituerad), Stevie (behövande och neurotisk) och Joseph (snäll men trög).

Christina Cole, Lloyd Owen, Matthew Perry och Jennifer Mudge i The End Of Longing. Foto: Helen Maybanks

Eftersom det rör sig om en romantisk komedi springer de såklart på varandra på de mest osannolika sätt och börjar bilda par. Jack och Stephanie kämpar med att acceptera varandras laster, medan Stevie och Joseph hamnar i en relation som till en början snarare bottnar i desperation än ömsesidig kärlek. En oplanerad graviditet vänder upp och ner på tillvaron för gruppen och får dem att reflektera över prioriteringar och det ibland nödvändiga i förändring.

Denna uppsättning markerar Perrys debut som pjäsförfattare och det är sannerligen ingen flopp; jag har sett betydligt sämre försök från etablerade dramatiker. Det bjuds på en del knivskarp dialog och genuint humoristiska ögonblick, särskilt när de levereras med Perrys karakteristiska, bitska tonfall.

Man lämnas dock ofta med frågan om världen verkligen behöver ännu en storstadsromantisk komedi; stundtals känns dialogen alltför bekant, och de sista tio minuterna av första akten förfaller helt i klichéer. Pjäsens inledning, där karaktärerna kliver fram och presenterar sig själva, kändes lat och verkade användas som substitut för att faktiskt bygga upp ett känslomässigt djup och trovärdiga karaktärsdrag.

Större delen av första akten spelas för skratten, tills den under de sista minuterna tvärt kastar sig in i tungt drama. Karaktärerna kändes så självupptagna och endimensionella i det här skedet att det var svårt att bry sig om vad som hände med dem. Andra akten kändes betydligt mer realistisk och balanserad, där komedi och tragedi flätades samman på ett mycket smidigare sätt.

Även om juryn fortfarande tvekar kring Perrys skrivande, så agerade han väl i en roll och uppsättning som uppenbarligen har stor personlig betydelse för honom. Hans kamp mot missbruk är väl dokumenterad och han kanaliserar dessa erfarenheter i rollen som den själviske och destruktive alkoholisten Jack.

Perry briljerar med karaktärens alla oneliners och rappa svar; det märks att det är välbekant mark för honom efter att ha levererat liknande repliker till miljontals tittare i över ett decennium. Jack är inte lätt att röra till tårar, men Perry hanterar generellt de mer utmanande scenerna med fingertoppskänsla, även när han kämpar mot sin egen väl sockrade dialog.

Jennifer Mudge och Matthew Perry i The End Of Longing. Foto: Helen Maybanks

Jennifer Mudge är passande lättsam och pigg som den splittrade eskortflickan Stephanie, och lyckas framstå som både viljestark och sårbar. Christina Cole är härligt irriterande som den högspända Stevie, även om hon ser mycket yngre ut än karaktärens 37 år.

Den mest intressanta insatsen stod den fenomenale Lloyd Owen för som den älskvärde idioten Joseph. Först verkade karaktären vara en enkelspårig tölp, men han visade sig vara djupt komplex och den mest förnuftiga personen i gruppen – kanske en Manhattans motsvarighet till Falstaff!

Pjäsen är uppbyggd som en serie fristående vinjetter, vilket förstärks av Anna Fleischles fantastiska scenografi. Det är en rörlig kombination av skärmar och projektioner som blandar intimitet med en känsla av obehag inför den skrämmande världen utanför.

Den ständigt föränderliga scenografin, tillsammans med Isobel Waller-Bridges spännande musik, gör scenbytena märkligt underhållande, även om deras frekvens stundtals kändes störande. Märkligt nog finns en fight-koreograf listad i programmet trots att det inte förekom någonting som ens liknade ett slagsmål på scen; vem vet vilket extremvåld som kan ha klippts bort i sista minuten?!

Även om det garanterat lockar storpublik var det en betydande konstnärlig risk för Playhouse Theatre att beställa ett verk av en berömd men oerfaren författare. Det är en hedervärd insats av Perry, men jag tror inte att någon kommer att gå och längta efter The End of Longing om några månader.

The End Of Longing spelas på Playhouse Theatre fram till den 14 maj 2016. Boka nu.