RECENSION: The Miser, Garrick Theatre ✭✭✭✭

Ensemble i Den girige. Foto: Helen Maybanks Den girige

Garrick Theatre

10 mars 2017

Fyra stjärnor

Boka biljetter | Mer information

Molières Den girige började sitt liv som en komedi i fem akter. Lyckligtvis för alla som har ett tåg att passa har Sean Foley och Phil Porter skrivit om den till en komedi i två akter på två och en halv timme, som på ett hysteriskt sätt driver med varje tänkbar teaterstereotyp tillsammans med en fantastisk ensemble komiska skådespelare.

Pjäsen utspelar sig i 1700-talets Paris och innehåller alla de bästa arketyperna från Commedia dell'arte: den fånige gamle mannen, hans fåfänga barn och en och annan listig tjänare. Den åldrande gnidaren Harpagon älskar inget mer än pengar, men är djupt paranoid och tror att alla försöker stjäla dem. Med tanke på hans ränksmidande barn, bittra tjänare och en kaxig medlare, så har han faktiskt rätt. När Harpagon fattar tycke för sin sons flamma, börjar jakten på att lägga vantarna på gubbens förmögenhet.

Griff Rhys Jones, Lee Mack och Ryan Gage i Den girige. Foto: Tristram Kenton

I sin återkomst till scenen axlar Griff Rhys Jones rollen som den titulinnehavande snåljåpen. Som ett storögt, lystet gammalt vrak spelar han Harpagon med samma teatraliska glädje som en pantomime-skurk, kapabel att få publiken att vika sig av skratt med en enda förvirrad blick.

Föreställningen marknadsförs också som komikern Lee Macks teaterdebut. Detta märks tydligt, då hans Maître Jacques mer än väl påminner om hans karaktär i Not Going Out i både beteende och manér. Samtidigt passar Mack, med sin slokörade uppsyn och talang för improvisation, perfekt för rollen som den egennyttige Jacques. De främre raderna i parketten blir rejält ansatta när flera karaktärer vänder sig direkt till publiken, men Mack är den största syndaren av dem alla. Han använder sin erfarenhet från stand-up med strålande resultat och ser helt hemma ut på scenen. Vi hade kanske klarat oss utan hans moderna kraftuttryck (“Shia LaBeouf! Pret A Manger!”), men det är en våldsamt rolig prestation, särskilt när han hamrar lös på cembalon som en besatt, rufsigt tilltygad Elton John.

Andi Osho och Katy Wix i Den girige. Foto: Helen Maybanks

Andi Osho gör honom sällskap i komikereliten som den fixande och trixande Frosine. Precis som Mack verkar hon njuta av att bryta den fjärde väggen och injicerar en enorm mängd energi i sina scener. En ordväxling med Harpagon, där hon in i det extrema hävdar att den unga, vackra Marianne föredrar geriatriska män, är helt obetalbar.

Ryan Gage är utmärkt som Harpagons snobbiga, läspande son Cléante. Han sveper in i peruk, pudrat ansikte och kråsiga kläder, tar scenen med storm och håller uppe sin maniska energi genom hela föreställningen. Katy Wix är också en fröjd som hans surmulna syster Elise, en perfekt parodi på stereotypiskt skådespeleri i ”klassikerna”. Som hennes kavaljer Valère är Mathew Horne en värdig motståndare som konstfullt kråmar sig och poserar, härligt föraktfull i sina duster med Maître Jacques. Ellie White som Marianne är en av kvällens överraskningar; hennes överdrivet raffinerade uttal gör henne nästan obegriplig för de andra karaktärerna.

Matthew Horne och Katy Wix i Den girige. Foto: Helen Maybanks Foley och Porters bearbetning har beskrivits som en ”fri tolkning”, och den beskrivningen träffar mitt i prick. Det är ett väldigt modernt manus, där Frosine uppmanar Marianne att ”visa vinnarskallen” när Harpagon gör sina närmanden, och Maître Jacques upplyser oss om att det vi nyss hörde var lite samhällskritik. Ibland gränsar det till att vara lite väl mycket ”i nuet” med inkastade nutidsreferenser och karaktärer som är ivriga att förklara de aktuella temana. Det fungerar bra nu, men en nypremiär om bara fem år skulle förmodligen kännas daterad. De bästa skratten kommer från det universella: fantastisk slapstick och helt galna avslöjanden – Molière visste vad han gjorde när han skapade de här situationerna för Commedia-karaktärerna att löpa amok i.

Alice Powers scenografi utgör en fantastisk lekplats som föreställer interiören och trädgården i ett förfallet parisiskt palats. Dock krävs det lite mer finess i skådespelarnas interaktion med miljön för att dess fulla komiska potential ska frigöras, och det märks när energin dalar något i andra akten.

Trots detta duger skratten tätt i det påföljande kaoset, och med några enastående komiska prestationer verkar det som att det fortfarande finns gott om liv i Molières gamla snåljåp.

BOKA BILJETTER TILL DEN GIRIGE NU