RECENSION: The Realistic Joneses, Lyceum Theatre ✭✭✭✭

Foto: Sara Krulwich The Realistic Joneses

Lyceum Theatre

13 april 2014

4 stjärnor

Jag kan inte minnas när en pjäs på Broadway senast utmanade teaterns form lika mycket som The Realistic Joneses. Detta nya verk av Will Eno har nu sin premiärsäsong på den mytomspunna underhållningsgatan vid Lyceum Theatre, i en uppsättning regisserad av Sam Gold.

Den har en stjärnspäckad ensemble: Toni Collette, Michael C. Hall, Tracy Letts och Marisa Tomei. Med fyra så tunga namn på affischen förväntar man sig naturligtvis en dramatisk explosion.

Det vore åtminstone det logiska att tro.

Men pjäsens stora styrka ligger i dess förmåga att vara helt vardaglig och fokusera på livets små oväsentligheter, samtidigt som den utforskar den smygande fasan i degenerativa sjukdomar som suddar ut sinnet och urholkar själen.

Det fina med manuset är att berättelsen presenteras på ett fragmenterat och osammanhängande sätt, där den linjära skildringen ges i spruckna bitar. Samtidigt som publiken får höra om sjukdomens effekter och se dem utspela sig i karaktärernas liv, genomgår de en egen sensorisk upplevelse. Det får en att ifrågasätta vad man tror sig veta eller hört, tvingar fram eftertanke kring handlingar och reaktioner, och skapar långsamt – och bara med facit i hand – någon form av sammanhang.

Eno ser till att publiken, för att förstå eländet med ett försvinnande intellekt, själv känner det som om man inte har varit uppmärksam; informationen är rörig och ofta retsamt oklar – en virvelvind av intryck och tankar som aldrig riktigt får fäste, utan darrar och tynar bort i takt med att nya fakta uppdagas.

Lyckligtvis ser skådespeleriets höga kvalitet till att detta riskabla spel med publiken aldrig går för långt.

Varje rollprestation här är exemplarisk. Ingen har ett tråkigt ögonblick eller en scen som faller ur ramen. Allt spelas med precision, finslipad skicklighet och en känsla av storslagenhet. Det sistnämnda är avgörande med tanke på hur vardagliga dessa människors liv är.

För verkligheten är ju den att kognitiva sjukdomar drabbar alla, hög som låg, och kan vara lika förödande och förödmjukande oavsett status. Enkla uppgifter blir till oöverstigliga hinder – att minnas hur man går kan vara precis lika utmanande för en sjuk elektriker som för en statsmand.

Handlingen kretsar kring två par: Collette och Letts (familjen Jones) samt Hall och Tomei (en annan familj Jones). Paren tycks inte ha något gemensamt förutom grannskapet, men det visar sig snart att så inte är fallet.

Under omkring 100 minuter, i scener som fungerar som korta vinjetter ur deras liv och de sätt på vilka de flätas samman eller kolliderar, ger pjäsen ett realistiskt porträtt av liv som levs med tynande förmågor. Vissa scener är skrämmande, andra är komiska, och vissa är så genuint obekväma som något du någonsin sett på en scen.

Men allt ringar in sanningen och är realistiskt, precis som pjäsens titel utlovar.

Ingen av skådespelarna strävar efter att glänsa på de andras bekostnad eller göra pjäsen till ”sin”. Alla samarbetar för att få detta svåra stycke att fungera. De är alla helt fantastiska.

Som ensemblespel är det svårt att hitta några fel. Fyra knivskarpa, rena och fokuserade porträtt av ett helt vanligt liv som blivit bittert, och relationer sargade av smärta och omvårdnad.

Vissa passager är nästan lyriska trots sin enkelhet, och det är i den övergripande gestaltningen av den förlorade kontroll som följer med degenerativa sjukdomar som Eno verkligen briljerar.

Det här är en pjäs som är svår att älska, men det är ett intelligent och fascinerande verk i alla avseenden.