RECENSION: Svindlande höjder (Wuthering Heights), National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Emma Rices uppsättning av Svindlande höjder som just nu spelas på National Theatre.

Ash Hunter (Heathcliff), Lucy McCormick (Cathy) och Nandi Bhebhe (heden). Foto: Steve Tanner Svindlande höjder.

National Theatre.

2021-02-16

4 stjärnor

Boka nu

Det största dragplåstret för att se Emma Rices uppsättning av Svindlande höjder är Emma Rice själv. Hennes dramatisering och uppfinningsrika tolkning av Brontës klassiska roman lyfter fram nya teman, och genom att stryka vissa karaktärer riktas ljuset mot berättelsens sanna hjältar. Man inser snabbt att Kate Bush bara fokuserade på en enda aspekt av historien och att Heathcliff kanske inte alls är värd att vandra runt på heden för. Ett originellt inslag är att den vilda och blåsiga heden här fungerar som en egen karaktär – en grekisk kör som fungerar som både berättare och kommentator.

Ensemblen i Svindlande höjder. Foto: Steve Tanner

Centralt för handlingen står Heathcliff, och om man slår upp ordet "tufsad" i ordboken borde man finna Ash Hunters namn där; en strålande prestation i en svår och komplex roll. Hans ursprung och etnicitet, som det bara antyds om i boken, blir här centralt för att förklara hans utanförskap. Lucy McCormick är en stenhård Catherine – punkig, sårbar och motstridig intill det sista, där hon vägrar rädda ens sig själv. Ian Ross musik fångar perfekt varje stämning, från bultande punk till folkton och änglalik kör. Ensemblen rör sig fantastiskt i rollen som Heden, även om Nandi Bhebhes röst som Hedens ledare var något svag vid mitt föreställningstillfälle. Sam Archer är lysande som Lockwood och Edgar Linton med perfekt känsla för både komik och tragedi, och återigen visar Katy Owen upp sin extraordinära fysik och komiska begåvning som Isabella Linton och lille Linton – samtidigt som hon tyst krossar ens hjärta. Men den som verkligen sticker ut för mig är Tama Phethean som Hindley Earnshaw, och speciellt som den muskulöse och råbarkade Hareton Earnshaw. Han är berättelsens sanna hjälte, en trasig man som räddas av kärleken och Witney Whites vackra Catherine Linton. Deras relation visar hur kärleken spirar mitt i det vilda, och slutet är underbart romantiskt.

Ensemblen i Svindlande höjder. Foto: Steve Tanner

Det är inte helt perfekt, vilket är frustrerande eftersom det är så nära. Föreställningen är i längsta laget, särskilt den 100 minuter långa första akten, och det blir lite för mycket banshee-skrikande. Ibland händer det för mycket på scenen samtidigt – ibland är mindre faktiskt mer. Detta vägs dock mer än väl upp av sceniska bilder som etsar sig fast och skådespelarinsatser som berättar historien med stor skicklighet. Det är Rices bästa produktion sedan hon grundade Wise Children – se den här i London eller när den går på turné.