TILLBAKABLICK: Jack Archer

Denna vecka i Throwback Thursday pratar vi med Jack Archer, aktuell i Original Theatre Companys streamade föreställning av The Haunting Of Alice Bowles.

1) Vilken var den första showen du gjorde som barn, och vad var det som fick in dig i teatervärlden?

Den första föreställningen som jag verkligen minns var En midsommarnattsdröm där jag spelade Puck. Det var en utomhusproduktion där publiken tog med sig picknick och jag fick springa omkring barfota, stjäla deras mat och allmänt busa runt. Jag är inte säker på att jag förstod hälften av vad jag sa, men jag hade fantastiskt roligt!

2) Mycket har förändrats för alla i branschen. Berätta om din auditions- och repetitionsperiod för "The Haunting of Alice Bowles". Ja, det har varit en enormt stressig tid för alla, men det är verkligen hoppingivande att se hur branschen har kämpat på trots allt. Original Theatre Company är ett utmärkt exempel på detta – de fick två föreställningar inställda på grund av den första nedstängningen – men de tappade inte tempot utan skapade en onlineversion av Birdsong och har fortsatt att producera fler briljanta digitala pjäser sedan dess. The Haunting of Alice Bowles är deras fjärde onlineföreställning i det här formatet, så processen har faktiskt varit väldigt smidig för mig. Jag gjorde audition med en self-tape efter att ha läst Philips manus, och bortsett från några få coronasäkrade möten på plats innan lockdown har alla rep och teknikgenomgångar skett hemifrån via Zoom.

3) Vilka svårigheter har du stött på när du jobbat online, och hur har du löst dem?

Det är en riktig utmaning att få alla på samma spår eftersom vi i princip är våra egna enmans-team – och det är mycket teknik med greenscreens, ljusriggar och mikrofoner. Det kan vara utmanande då det händer att en bra tagning inte kan användas för att jag råkat hamna snett i bild eller för att vi har problem med uppkopplingen i videochatten. Vi har också fått vara väldigt kreativa för att få till kameravinklar som man inte trodde var möjliga utan en fotograf på plats – men vi hittar alltid en lösning och det är väldigt tillfredsställande att vara en del av så många aspekter av filmprocessen och se så fina resultat.

4) Hur har du hållit dig kreativ och fokuserad under pandemin? 

Det har definitivt varit svårt. Det finns en stor press när man har så mycket tid till förfogande att vara kreativ men inte alltid har motivationen eller inspirationen – och det kan leda till en ganska stark känsla av skulder. Jag tycker dock att det har blivit mycket bättre med tiden, att verkligen lära sig att hantera och fokusera när skådespelarjobben inte duggar tätt. Å andra sidan har jag sett mer, läst mer och vi har sett en så viktig push för social förändring och verklig jämlikhet att det känns tröstande att perioden inte känns helt bortkastad.

5) Vi har hört att du också medverkar i den nya säsongen av ITV-serien The Bay. Hur skiljer sig skärmjobb från teater, och har du en favorit?

Processerna ser olika ut men jag tycker att när man väl kommer till själva prestationen så är det samma sak, bara i olika skalor. Jag älskar intimiteten med andra skådespelare som film tillåter; man repar inte alltid scenerna vilket kan vara läskigt, men man får ut en hel del spännande grejer ur spontaniteten, plus att det är härligt att resa iväg på inspelningsplatser. När det gäller teater så tycker jag inte att man kan slå den levande energin, att få respons från sina medspelare inför en publik och följa karaktärens resa från början till slut. The Haunting of Alice Bowles har varit en intressant erfarenhet eftersom den blandar de två på ett ovanligt sätt. Det är inte live, men begränsningarna i att skapa den här världen hemma tvingar en att använda sin fantasi på samma sätt som på scen.

6) Kan du berätta om ett av dina bästa eller roligaste minnen från scenen?

Jag var med i en skoluppsättning av Adrian Moles hemliga dagbok och hade en scen mot slutet med Pandora, tjejen Adrian är kär i. Jag skulle gå in i hennes rum och hon skulle göra mig sällskap, men hon hittade inte sina kläder för ombytet eller något, så jag blev stående ensam på scenen i ungefär fyra minuter (vilket kändes som en evighet). Jag minns att mina rop på "PANDORA?!" blev alltmer desperata tills jag till slut bara satte mig ner och skrev en dikt högt!

7) Vilka tre saker hittar man alltid i din loge? Exempelvis lyckobringare, saker som hjälper dig på scen... blå m&m:s?

Hörlurar, en Coke Zero och Squashies med surt äpple.

8) Vilken är din favoritpjäs som du har läst nyligen?

Jag läste nyss om I will still be whole (when you rip me in half) av Ava Wong Davies, som min vän Aoife medverkade i på The Bunker Theatre förra året. Det är ett vackert stycke om en mor och dotter som glidit isär, berättat genom monologer och som avslutas med en scen där de äntligen återförenas. (Produktionen jag såg var dessutom fantastisk).

9) Om ditt liv var en pjäs, vad skulle den heta och varför?

The Imp (Gnagaren/Pucken). Jag kan inte säga varför.

10) Vilket råd skulle du vilja ge till alla nyutexaminerade – både klassen 2020 och de som går ut 2021?

De kommer in i branschen i en så otroligt tuff tid och jag känner verkligen med dem för de extra utmaningar de måste hantera i vad som redan är en ordentlig uppförsbacke. Det bästa rådet jag har fått är att fokusera på sin egen bana – försök att inte distraheras av hur det går för andra runt omkring dig – vi har alla toppar och dalar i den här karriären vid olika tidpunkter. Hur mycket skicklighet och hårt arbete än spelar roll, så handlar det också om en hel del tur och den kommer vid olika tillfällen för olika människor. Omge dig med goda vänner och försök att utforska andra hobbyer och intressen, för det är lätt att bli besatt om man inte har några distraktioner (det gäller i alla fall mig!).