TILLBAKABLICK: Leah Barbara West

Veckans Throwback Thursday: Sarah Day har pratat med Leah Barbara West.

Leah Barbara West – Vilken var din allra första föreställning som barn, och vad var det som fick dig att kliva in i teaterns värld?

Min första show (förutom de egna föreställningarna med den lokala teatergruppen) var Dick Whittington. Jag minns att Eltjo De Vries, som spelade King Rat, utnämnde mig till sin närmaste man – något jag tog på största allvar. Jag tillverkade en rekvisitakikare av ett gammalt Malteasers-rör i papp från julen… helt på eget bevåg. Jag tyckte det kändes passande för att ackompanjera min enda replik: ”Titta! Där borta.” Alltid lika mån om att imponera… och att äta Malteasers.

Varför är teater viktigt för dig?

Teater är så viktigt för mig eftersom det ger mig tid att bara glömma allt och helt sjunka in i det jag tittar på eller medverkar i. Känslan av gemenskap och kamratskap är så betydelsefull, och det är något jag insett ännu mer under det senaste året. Jag saknar folk. Teatern har gett mig möjligheten att hela tiden skapa nya kontakter. Vare sig det handlar om att se gamla och nya ansikten i korridorerna på auditions, dela några uppmuntrande ord med varandra eller den första repetitionsdagen när man möter en helt ny ensemble och ibland får vänner för livet. Det är också ett kraftfullt verktyg för utbildning och utveckling som låter människor göra uttalanden och presentera idéer.

Hur ser din process ut när du sätter dig in i en karaktär inför en föreställning?

När man väl har lagt ner tillräckligt mycket arbete under repetitionerna blir karaktären som en andra natur, men det är utan tvekan när jag tar på mig kostymen och väntar i kulissen medan uvertyren spelas som jag börjar känna att min karaktär vaknar till liv. Jag tycker att musik är ett fantastiskt verktyg för att förflytta en till en annan tid och plats. Musik kan helt förändra mitt humör och väcka så många olika känslor. Jag minns när jag jobbade på Nottingham Playhouse med Sweet Charity och bara hörde de där berömda Big Spender-trumpeterna – då känner man direkt… okej, ja, där är rätta känslan.

Hur har du hållit kreativiteten vid liv under pandemin? 

Jag har lagt ner mycket tid och möda på skådespeleri för film under pandemin, och gått workshops och kurser via några jättebra företag som heter Mixing Networks och JAM. Ibland har jag bara sjungit lite eller lyssnat på musik och sett filmer för att bli inspirerad! Jag är också ganska pysslig av mig, så jag har hållit på mycket med återbruk och att rita. Sen finns det förstås stunder då jag verkligen har kämpat med att hitta någon kreativ motivation alls, vilket jag tror är helt normalt… det går i vågor.

Vi hade turen att se dig i ”Curtains” förra året i rollen som ”Niki Harris”. Berätta om dina upplevelser av föreställningen, favoritscenerna du spelat på och hur det var att spela mot den underbara Jason Manford. 

Curtains var en fantastisk möjlighet för mig. Jag visste inte om det när jag tackade ja, men det slutade med att det blev min West End-debut, så det var väldigt speciellt.  Vi besökte några fantastiska teatrar runt om i landet. Jag älskar särskilt publiken på Sheffield Theatre… de är alltid så stöttande. Vi hade också en lysande ensemble som var en fröjd att spela med. Att jobba med Jason Manford var ett nöje. Han är en mycket generös man både på och utanför scenen, så stöttande och förstås otroligt rolig. Hela teamet var väldigt hårdarbetande och vi ville alla ge den bästa produktionen vi bara kunde. Med ett kreativt team som Paul Foster, Alistair David och Sarah Travis kan det egentligen inte gå fel… de är alla så inspirerande och otroliga på det de gör, och de samarbetade sömlöst med varandra och ensemblen.

Du medverkar också i succéserien ”Unforgotten” med Nicola Walker, där du spelar rollen som ”Maya”. Vad är den största skillnaden för dig mellan att jobba med film och teater? Har du någon favorit? 

Att få jobba med Nicola Walker och Sanjeev Bhaskar i mitt första TV-jobb var en ren lyx! Det var fantastiskt att se och lära av dem. Jag var väldigt ärlig och bad om alla tips jag kunde få när vi körde till inspelningen. Jag älskar den enkelhet och naturliga stil som krävs vid skådespeleri framför kameran. Hur mycket man kan utläsa med sådan subtilitet – jag älskar det. Jag har verkligen fått blodad tand och hoppas på mer framöver. Jag antar att det viktigaste med teater är att man har chansen att prova nya saker och fortsätta utforska under hela spelperioden, medan man vid filmarbete gör karaktärsutvecklingen och utforskandet innan man hamnar framför kameran – och sen får man helt enkelt vara nöjd med det man gjort! En karriär med både och vore underbart, tack så mycket.

Berätta om ett av dina bästa eller roligaste minnen från scenen?

Jag tror faktiskt att min kostym som Ursula i Sweet Charity var förhäxad. Jag var med om så många händelser på scenen som jag är glad att jag kunde skratta åt nu efteråt. Min klack fastnade i det enda hålet som fanns på scenen… Jeremy Secomb, som spelade Vittorio, lyckades få sin knapp att fastna i min peruk mitt under ett passionerat ögonblick, och pricken över i:et var när jag föll pladask på rumpan när jag försökte se glamorös ut i en fotsid päls… Låt oss bara säga att det inte gick helt smidigt. Jag måste också nämna något jag inte såg själv eftersom jag var i kulissen, men som har etsat sig fast i mitt huvud till min stora glädje… Emma Caffrey gjorde sin grej, såg fantastisk ut och dansade som en dröm som saloon-flicka i Curtains… när hennes peruk föll av och landade i handen på henne mitt i dansen. Helt blottad peruk-hätta för alla att se. Jag skulle kunna fortsätta… Det är därför jag älskar teater.

Vilka tre saker hittar man alltid i din loge? Typ lyckoamuletter… saker som hjälper dig på scen… blå m&m:s…

Jag tror inte att jag har några direkta lyckoamuletter… men jag har alltid en Dry Mouth-spray från Boots nära till hands, som Rebecca Lock introducerade för mig. Den var en livräddare på turné när man skulle vänja sig vid olika teatrar backstage – många lokaler är så torra, vilket inte är optimalt när man ska sjunga. Jag har en diffuser och oljor eftersom jag gillar att skapa en lugn atmosfär. Man kan alltid känna på lukten var min loge ligger! Och förmodligen några chokladdoppade kex från M&S… om man vet, så vet man. Åh, och om jag fick ha en hund i logen vore det helt idealiskt.

Om ditt liv var en föreställning, vad skulle den heta och varför?

Beslutsångest. Jag är verkligen usel på att fatta beslut… i livets alla aspekter. Kanske skulle showen handla om att jag övervinner detta. Jag skulle gärna vilja veta tricket. Fråga mig aldrig vilken film vi ska se!

Vilket råd skulle du ge till alla nyutexaminerade?

Mitt råd till nyutexaminerade är att stötta och heja på varandra… för det kommer verkligen inte att vara kul om man är bitter och elak. Tillåt dig själv att vara ledsen över missade möjligheter, men lita på att du är på rätt väg för just dig. Du kommer få höra det om och om igen, men gör ditt yttersta för att inte jämföra din resa med andras… jag måste fortfarande påminna mig själv om det också. Nyutexaminerade är oftast som bäst tränade och mest taggade, så att man ska vara professionell, hårdarbetande och pålitlig säger sig självt, men jag tror att det viktigaste är att vara snäll och generös. Jag hade otrolig tur som fick många kortare kontrakt när jag tog examen, vilket gjorde att jag träffade och lärde mig massor av människor som redan jobbade i branschen… scenskolan kan bara lära ut en viss del.