Tony, Tony, Tony – här är favoriterna inför årets Tony Awards

Tony, Tony, Tony… Den 7 juni presenteras den 69:e upplagan av Tony Awards vid en glittrande ceremoni med Kristin Chenoweth och Alan Cumming som värdar. Som den utan tvekan mest prestigefyllda teatergalan i världen väger Tonys oerhört tungt. När nomineringarna tillkännagavs i år satte två föreställningar som blev helt utan – Dr Zhivago och Living On Love – upp lappar om förtida nedstängning. Kommersiellt sett representerar Tonys alltså verklig makt. Föreställningar som vinner ser nästan alltid sin biljettförsäljning skjuta i höjden – därför jobbar producenter hårt för att locka röster till sina uppsättningar. Detta väcker frågan om Tony Awards faktiskt hyllar konstnärlig excellens eller om de snarare bekräftar kommersiell potential. Om du vinner en Tony för bästa manliga huvudroll, får du den då för att du är den absolut främsta skådespelaren på scenen denna säsong, eller tilldelas du priset av skäl som rör lönsamheten för den planerade turnén eller framtidsutsikterna för pjäsen du stjärnar i? När en föreställning som Finding Neverland helt ignoreras vid nomineringarna, drar man då slutsatsen att det saknas konstnärligt värde i produktionen, eller att juryn ansåg att Finding Neverland, som en del av Harvey Weinsteins maskineri, inte behövde någon Tony för att bli en succé?

Vilken slutsats ska man dra av att varje Tony-kategori kan ha fem nominerade, men att flera kategorier har färre än så? Bara en nominering bär på stor prestige – vad ligger bakom beslutet att förvägra den äran för föreställningar som kämpat sig hela vägen till Broadway och haft väl mottagna eller framgångsrika säsonger?

Ingen har en kristallkula och skrällar sker varje år, men vilka priser borde delas ut den 7 juni? Vi går inte igenom varje kategori, men här är några tankar och förutsägelser.

The Curious Incident Of The Dog In The Night Time Bästa pjäs

De nominerade är:

The Curious Incident Of The Dog In The Night, Disgraced, Hand To God och Wolf Hall Parts 1 and 2. Det är milt uttryckt förvånande att Nick Paynes Constellations inte nominerades här. Pjäsen fick fina recensioner och sålde slut. Den var nominerad i samma kategori vid Olivier Awards 2013, där den förlorade mot The Curious Incident Of The Dog In The Night. Det var även Peter Morgans The Audience det året, men inte heller den finns med här. Kan det vara så att nomineringar för dessa båda pjäser skulle ha inneburit fler icke-amerikanska än amerikanska författare i kategorin, något som juryn fann otillfredsställande? Kanske – men det förklarar inte varför Airline Highway blev utan nominering. Men det är möjligtvis den typen av realistiskt arbetarklassdrama som sticker i ögonen på dem som anser att glitter och glamour är det viktigaste på galor.

Det här priset avser bästa pjäs. Det är faktiskt fortfarande märkligt att det inte finns separata kategorier för bästa nyskrivna pjäs och bästa dramatisering. Att skriva ett helt originellt verk kräver helt andra färdigheter än att bearbeta en film, roman eller tecknad serie för den moderna scenen. Det är hög tid att Tony Awards erkänner detta och anpassar processen därefter.

Det känns faktiskt löjligt att ett innovativt och genreöverskridande verk som Hand To God ska tävla i samma kategori som The Curious Incident Of The Dog In The Night. Simon Stephens har gjort ett fantastiskt jobb med att dramatisera romanen, men man kommer inte ifrån att situationen, karaktärerna och temana inte är sprunget ur hans penna – en suverän dramatisering borde inte tävla mot en suverän originalpjäs. Kritikerns val:  Hand To God Trolig vinnare:  The Curious Incident Of The Dog In The Night

An American In Paris Bästa musikal

De nominerade är:

An American In Paris, Fun Home, Something Rotten! och The Visit. Återigen verkar det udda att kategorin begränsats till fyra val. Både It Shoulda Been You och The Last Ship var båda väl värda att beaktas; en av dem borde ha knipit en femte plats. Det snåla förbiseendet av Finding Neverland har vi redan nämnt. Precis som i kategorin för bästa pjäs borde det göras skillnad på bearbetningar och originalverk. Är det verkligen rättvist att bedöma den fyndiga uppfinningsrikedomen i Something Rotten! mot den skickliga dramatiseringen i Fun Home?

Musikaler väcker specifika frågor. Ges priset för kombinationen av manus, musik och sångtexter, eller för produktionen som helhet inklusiv scenografi, kostym, orkestrering, ljud och koreografi? En del av dessa frågor gäller även pjäser, men inte alla; musikaler bedöms långt oftare utifrån sin originalproduktion än pjäser gör. Men är det rättvist? Eller ens lämpligt?

Årets finalister är alla värdiga utmanare. Var och en har mycket som talar för sig. De har väldigt olika stil, vilket är bra för konstformen men svårt när det kommer till nomineringar. Det är inte så mycket äpplen och päron som diamanter och rubiner – de gnistrar alla på helt olika sätt.

Enligt min mening har både Something Rotten! och The Visit ett övertag mot de andra nominerade. Båda är innovativa verk, ganska häpnadsväckande i sin intensitet. Båda har överraskande och uppfinningsrika manus, leker med genrens ramar och har belönande men vitt skilda partitur. Den ena är ren och skär glädje; den andra är anmärkningsvärd i sitt mörker och sin komplexitet. Andra år hade båda enkelt vunnit i denna kategori. Kritikerns val:  The Visit Trolig vinnare:   An American In Paris

Skylight Bästa nypremiär av en pjäs

De nominerade är:

The Elephant Man, Skylight, This Is Our Youth och You Can’t Take It With You. Ännu en kategori med bara fyra nominerade, under ett år då vi såg två stjärnspäckade nypremiärer: It’s Only A Play och A Delicate Balance. Vilken som helst av dessa kunde ha varit med i finalen. Detta är en kategori där produktionen tydligt står i fokus, snarare än själva pjäsen. Därför kan fantastiska uppsättningar av mediokra pjäser vinna. You Can’t Take It With You har nostalgi och stjärnglans på sin sida, men även om det är en utmärkt nypremiär levererar den inte riktigt de skratt som en Tony-vinnare bör. Trots att It’s Only A Play inte är mycket till pjäs och tyngs av Matthew Brodericks bleka insats, bjuder den ändå på nästan oavbruten komik och flera läckra skådespelarinsatser. The Elephant Man är vackert genomförd och en utmärkt teaterkväll. Här finns tre förtjusande centrala rollprestationer och trots ett ojämnt manus bär den på emotionell kraft. Jämförelsevis håller This Is Our Youth inte samma klass. Skylight är däremot suveränt gjord i alla avseenden. Den är dock djupt brittisk, vilket kan ligga den i fatet. Kritikerns val: Skylight Trolig vinnare: You Can’t Take It With You.

The King and I Bästa nypremiär av en musikal

De nominerade är:

The King And I, On The Town och On The Twentieth Century. Det är helt enkelt löjligt att det bara finns tre nominerade i den här kategorin. Både Gigi och Side Show borde ha nominerats – att vinna är en sak, att bli nominerad en annan. Båda föreställningarna var rejält omarbetade sedan deras första vända och förtjänade erkännande för dessa förändringar och den nya publik de lockat. Ingen av dem borde vinna, men båda förtjänade en nominering. Det är Kristin Chenoweths och Andy Karls skickliga arbete som verkligen lyfter On The Twentieth Century. Produktionen är utmärkt, men utan dessa två stjärninsatser skulle den inte kännas lika glimrande. Både The King and I och On The Town är anmärkningsvärda nypremiärer som tillför fräschör, energi och total hängivenhet till två väldigt olika typer av musikalteater. Vilken som helst av dem vore en värdig vinnare. Kritikerns val:  On The Town Trolig vinnare: The King and I Bästa manliga huvudroll i en pjäs

De nominerade är:

Steven Boyer - Hand to God, Bradley Cooper - The Elephant Man, Ben Miles - Wolf Hall Parts 1 and 2, Bill Nighy - Skylight, Alex Sharp - The Curious Incident Of The Dog In The Night.

En fantastisk uppställning av nominerade och inga invändningar mot urvalet. Alla vore värdiga vinnare, av vitt skilda skäl.

Bill Nighys prestation i Skylight är subtil, mogen och djupt berörande – men det är inte den typen av "storslagen" rolltolkning som brukar tilltala Tony-juryn. Detta säger mer om röstberättigade än om Nighy – Broadway har inte sett en bättre huvudrollsprestation av en man i år. Det har definitivt funnits mer pråliga insatser, men inga bättre.

Ben Miles befinner sig i ett liknande läge som Nighy, och även om rollen är mer publikfriande är det osannolikt att han fångar juryns intresse. Särskilt ett år när de kan frossa i Bradley Cooper, se Alex Sharps sensationella proffsdebut eller beundra den virtuositet som Steven Boyer visar upp med sina dockor. Boyer vore mitt andrahandsval, men Nighy spelar i en egen division.

Kritikerns val: - Bill Nighy Trolig vinnare: Alex Sharp Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs

De nominerade är:

Geneva Carr - Hand To God, Helen Mirren - The Audience, Elisabeth Moss - The Heidi Chronicles, Carey Mulligan - Skylight, Ruth Wilson - Constellations.

Alla är utmärkta nomineringar och även om det verkar osannolikt att Geneva Carr, Helen Mirren eller Elisabeth Moss vinner, så hyllar deras närvaro i finalen den bredd av fantastiska skådespelerskor som finns på Broadways scener.

Det blir dock intressant. Tre av de nominerade är engelskor, vilket kan tala emot dem. Mirren är rutinerad och populär, och trots att hon vunnit både Oscar, Golden Globe och Emmy har hon aldrig vunnit en Tony. Juryn kan mycket väl anse att det är "hennes tur".

Både Wilson och Mulligan bjöd på suveräna, felfria prestationer. Mulligan har ett övertag tack vare den komplexitet hennes rolltolkning tillför texten; Wilson glänser genom att enkelt belysa en komplex och förbryllande text.

Kritikerns val: Carey Mulligan Trolig vinnare: Helen Mirren Bästa manliga huvudroll i en musikal

De nominerade är:

Michael Ceveris - Fun Home, Robert Fairchild - An American In Paris, Brian d’Arcy James - Something Rotten!, Ken Watanabe - The King and I, Tony Yazbeck - On The Town. Att Corey Cott, som är suverän som Gaston i den nuvarande nypremiären av Gigi, utelämnats verkar oförlåtligt tills man ser den slutgiltiga listan – det är verkligen ett stenhårt fält av toppklass. Robert Fairchild och Tony Yazbeck bjuder på stjärnglans där båda briljerar med dans i världsklass. Brian d’Arcy James är fantastisk i Something Rotten! men han spelar den seriösa motpolen snarare än den komiska huvudrollen; hans roll är enorm men inte flashig. Michael Ceveris gör en vacker och subtil insats i Fun Home, men det är inte en roll som Sweeney Todd eller Hedwig. Den är inte flashig. Däremot är rollen som kungen i The King and I tacksam, men Ken Watanabe väljer klokt nog att spela den mer realistiskt och fräscht för att ge liv åt titelrollen.

I slutändan misstänker man att det blir en kamp mellan Fairchild och Yazbeck. Yazbeck är den bättre sångaren och skådespelaren, men Fairchild har ett litet övertag i dansen, även om de dansar i helt olika stilar.

Kritikerns val: - Tony Yazbeck Trolig vinnare: - Robert Fairchild

On The Twentieth Century Bästa kvinnliga huvudroll i en musikal

De nominerade är:

Kristin Chenoweth - On The Twentieth Century, Leanne Cope - An American In Paris, Beth Malone - Fun Home, Kelli O'Hara - The King and I, Chita Rivera - The Visit.

Det här år årets utan tvekan svåraste kategori.

Personligen ser jag inte att varken Leanne Cope eller Beth Malone skulle vinna, och jag har svårt att se att det finns ett massivt stöd för dem i konkurrens med resterande nominerade. Cope är ingen lysande skådespelerska men hon är en utsökt dansös och får sin roll att fungera extremt väl. Malone är inte den mest effektiva av de tre sidorna av centralfiguren i Fun Home, och det är mer än lite förvånande att Lisa Howard inte blev nominerad istället för sin kraftfulla insats i It Shoulda Been You.

Bortsett från det skulle de övriga tre nominerade enkelt vinna denna kategori de flesta år. Alla tre ger felfria, underbara och oförglömliga rolltolkningar. Två återskapar stora roller; en skapar en stor roll på Broadway, om än i ett stycke som väntat på sin Broadways-debut i femton år.

Men både Chenoweth, O'Hara och Rivera är bländande i sina roller.

Frågan är hur tungt nostalgi eller sympatipoäng väger hos juryn. Kommer Kelli O’Hara, som nominerats sex gånger tidigare, äntligen att vinna? Kommer Chita Rivera, 82 år gammal, vinna sin tredje Tony för bästa kvinnliga huvudroll? Eller kommer Kristin Chenoweth vinna sin första Tony i just den här kategorin?

Vems tur är det i år?

För mig är svaret givet. Endast en av de tre krävs på att sjunga, dansa och agera med lika stor iver och outtröttlig energi. Endast en lyser som en supernova i sin uppsättning. Endast en spelar två karaktärer samtidigt.

O'Hara uppfinner helt rollen som Anna på nytt, och när man hör henne sjunga känns det som om bläcket knappt hunnit torka på kompositörens partitur. Allt hon gör är fräscht, vitalt och spännande. Rivera är samlad, kraftfull och perfekt som titelrollen i The Visit, och årtionden av erfarenhet och expertis strålar ifrån henne.

Men Chenoweth spelar helt enkelt i en egen liga i sin roll. Hon kanske inte skulle kunna spela någon av de roller som O'Hara och Rivera gör (även om hon säkert skulle ge dem ett gott försök men i en annan riktning), men samtidigt skulle varken O'Hara eller Rivera kunna spela Chenoweths roll, och jag tvivlar på att de ens skulle försöka.

Det finns bara en handfull kvinnor i världen som kan spela Mildred/Lily lika bra som Chenoweth, och av den anledningen ensam borde hon få ta hem sin Tony.

Kritikerns val: - Kristin Chenoweth Trolig vinnare: - Chita Rivera (Detta är den enda kategori där jag verkligen hoppas att jag tippat fel. Rivera har redan sina Tonys, två stycken faktiskt. Nostalgi ska inte gå före extraordinär skicklighet. Det var trots allt genom extraordinär skicklighet som Rivera vann sina priser från början. Ge henne ett hederspris för lång och trogen tjänst istället – det förtjänar hon verkligen.)

Clyde Alves, Tony Yazbeck, Jay Armstrong Johnson och ensemblen i On The Town på Broadway. Foto: Joan Marcus Bästa koreografi

De nominerade är:

Joshua Bergasse - On The Town, Christopher Gattelli - The King and I, Scott Graham och Steven Hoggett - The Curious Incident Of The Dog In The Night, Casey Nicholaw - Something Rotten!, Christopher Wheeldon - An American in Paris.

Återigen, fem utmärkta nominerade.

Men egentligen finns det bara en vinnare. Joshua Bergasses arbete i On The Town är det som får föreställningen att lyfta och det borde belönas. Hans främsta konkurrent, Christopher Wheeldon, är också regissör för An American In Paris, och även om hans koreografi är avgörande, är det den övergripande visionen för verket – regin – som gör det speciellt.

Det är väldigt svårt att jämföra dem som enbart koreograferar med dem som både regisserar och koreograferar: de senare har en uppenbar, orättvis fördel i en sådan jämförelse.

Kritikerns val: - Joshua Bergasse Trolig vinnare: - Christopher Wheeldon

Something Rotten Bästa regi av en musikal

De nominerade är:

Sam Gold - Fun Home, Casey Nicholaw - Something Rotten!, John Rando - On The Town, Bartlett Sher - The King and I, Christopher Wheeldon - An American In Paris.

Var och en av dessa fem nominerade har skapat en produktion som andas verkligt, ofta överraskande, liv i musiken, texterna och manuset till de musikaler de tagit till scenen.

Både Casey Nicholaw och Christopher Wheeldon kombinerar regi med koreografiuppdrag och har därmed andra förutsättningar än de övriga nominerade.

Bartlett Shers vision för ett nytt grepp på The King and I är hisnande och visar på hans bredd. Sam Gold lyckas få tidshoppen och den råa ärligheten i Fun Home att framstå i ett klart och fängslande fokus. John Randos vision för On The Town är fräsch och levande, och utgör en perfekt ram för Joshua Bergasses koreografi.

I slutändan misstänker man att Tony-juryn väljer en regissör/koreograf, och Christopher Wheeldon har aldrig vunnit en Tony tidigare.

Kritikerns val: - Casey Nicholaw Trolig vinnare: - Christopher Wheeldon Bästa regi av en pjäs

De nominerade är:

Stephen Daldry - Skylight, Marianne Elliott - The Curious Incident Of The Dog In The Night, Scott Ellis - You Can’t Take It With You, Jeremy Herrin - Wolf Hall Parts 1 and 2, Moritz von Stuelpnagel - Hand To God.

Alla är utmärkta nominerade, men det här ser ut som en given seger för en av dem.

Kritikerns val: - Marianne Elliott Trolig vinnare: - Marianne Elliott

The Visit Andra samtalsämnen Clare Higgins borde få en Tony för bästa kvinnliga biroll i en pjäs för sin suveräna insats i A Delicate Balance, men oförklarligt nog är hon inte ens nominerad. Kommer Sting vinna något pris för The Last Ship?

Kommer Bob Crowley vinna något pris, efter att ha nominerats i hela fyra kategorier: bästa scenografi (pjäs), bästa scenografi (musikal), bästa kostym (musikal) och bästa kostym (pjäs)?

Övriga val från kritikern bland de nominerade Bästa originalmusik - The Visit, Bästa manliga biroll i en pjäs - Micah Stock, Bästa kvinnliga biroll i en pjäs - Patricia Clarkson, Bästa manliga biroll i en musikal - Christian Borle och Brad Oscar, Bästa kvinnliga biroll i en musikal - Ruthie Ann Miles, Bästa scenografi (pjäs) - Bob Crowley: Skylight, Bästa scenografi (musikal) - Michael Yeargan: The King and I, Bästa kostym (pjäs) - Christopher Oram: Wolf Hall, Bästa kostym (musikal) - William Ivey Long: On The Twentieth Century, Bästa ljussättning (pjäs) - Paule Constable: The Curious Incident Of The Dog In The Night, Bästa ljussättning (musikal) - Ben Stanton: Fun Home, Bästa orkestrering - Larry Hochman: Something Rotten! BOKA DINA BILJETTER NU TILL DE NOMINERADE FÖRESTÄLLNINGARNA