KOMMANDE: Summer Street på Old Red Lion Theatre

Julian Eaves tar sig en titt på en konsertpresentation av Summer Street, en ny musikal som driver friskt med såpoperor.

Här har vi något fantastiskt underhållande och nytt: en musikalisk parodi på 80-talets såpoperor, fylld med svajig dialog, överdrivet karikerade rollfigurer och en rad låtar i klassisk popstil från förr. Premissen är att en återförening ska arrangeras för den en gång så populära såpan ”Summer Street”. När de gamla avdankade skådespelarna samlas igen inser vi gradvis att allt inte är som det verkar. Längs vägen driver föreställningen med genrens alla konventioner och klichéer, med både vass humor och en kärleksfullt satirisk glimt i ögat.

Medan världen väntar på Stiles och Drewes tolkning av ”Soapdish”, duger det här alldeles utmärkt som aptitretare. Andrew Norris ligger bakom verket – han står för manus, musik och text, och är en energisk förespråkare för denna lättsamma musikalkomedi. Vid en konsertversion på den ständigt påhittiga Old Red Lion Theatre fick vi njuta av en strålande uppvisning av verkets många förtjänster.

Ensemblen, bestående av Julie Clare, Michael Cotton, Simon Snashall och Sarah-Louise Young, gestaltade en rad roller med härligt överdrivna australiensiska accenter. Dicky Etons mer sofistikerade röst hördes i förinspelade inslag som två dolda roller. Den tillsynes oskyldiga inbjudan till en återförening för de bortglömda såpastjärnorna visar sig vara en täckmantel för en nylansering i dokusåpa-anda, iscensatt av en osynlig producent (Julie Clare, som roar sig med att spela en gammal birollsinnehavare medan hon döljer sin sanna identitet som seriens eminence grise). Skådespelarna inser till slut vad som pågår och tar upp en rasande jakt på bedragaren, men i sann musikalisk komedistil löser sig allt till det bästa.

Under tiden bjuds vi på en kavalkad av tillbakablickar och uppvärmda minnen av gamla dramer. Berättelsens retrospektiva upplägg får dock en mer direkt nerv genom de passioner och spänningar som fortfarande pyr hos de inkallade överlevarna. De ”riktiga” skådespelarna är alla ganska tragiska gestalter som vinner vår sympati på ett sätt som deras papperslösa såpakaraktärer aldrig skulle kunna: det är kanske föreställningens mest genialiska drag – att få oss att brya oss om dessa oväntat oglamorösa och alldagliga skådespelare, vars öde blev att gestalta torftiga roller i en välförtjänt bortglömd dagtidssåpa.

Föreställningen är i god form och redo att utvecklas vidare. Musiken leds av kapellmästare Duncan Walsh-Atkins, vars förinspelade spår fungerade som ackompanjemang, och vi får höra Norris egna arrangemang. Han berättar att detta är hans första musikalpartitur, och man kan bara undra varför det dröjt så länge. Hans talang är omfattande och vi kan bara hoppas att han fortsätter skriva flitigt framöver. Musikalnumren är verkets största tillgång – de är underbart melodiska, rytmiskt starka och smart strukturerade.

Grattis till Old Red Lion som återigen har uppmärksammat oss på en fantastisk ny produktion. Vem tar bollen vidare härnäst?

LÄS MER OM SUMMER STREET