RECENSION: Anything Goes, Crucible Theatre, följt av turné ✭✭

Anything Goes

Crucible Theatre, Sheffield, därefter på brittisk riksturné

27 december 2014

2 stjärnor

Fråga Stephen Sondheim om Cole Porter och han skulle förmodligen svara, som han gör i sin bok, Finishing The Hat: "Det unika med Porter, även när han är som mest camp, är att texterna känns äkta... En av de saker som ger Porters texter deras glöd är att han älskar den 'haute monde' han satiriserar... varje ord Porter skriver om (rika människor) ringer sant. Rikt folk i takvåningar var precis vad som fångade Porters uppmärksamhet och eldade på hans kvickhet; han brydde sig om dem... Porters... svaghet är en flinande, tonårsaktig förkärlek för 'double entendres' som är så plumpa att de slutar vara dubbeltydiga... Det är förstås en av farorna med camp; det kan glida från det sprudlande till det vulgära på ett ögonblick... men... Porter tror på vad han säger, även när han är som mest överhettad." Just nu spelas Anything Goes på Crucible Theatre i Sheffield, i en nyuppsättning regisserad av Daniel Evans. Det är ett verk vars manus har haft förmånen av sex olika författare genom åren (från P.G. Wodehouse till John Weidman) men bara en librettist och kompositör – Cole Porter – även om många av sångerna i den nuvarande versionen inte skrevs specifikt för just denna show.

Man kan, utan tvekan, se den här produktionens dikeskörning ner i vulgaritet ända från yttre rymden.

Detta är en sällsynt smaklös uppsättning av ett stycke som i rätt händer kan vara en ändlös konfekt av sofistikerad kvickhet, fantastiska melodier och charmig munterhet. Efter att ha lett så personliga och triumfartade nyuppsättningar av Oliver! och My Fair Lady, var förväntningarna höga på att Evans, tillsammans med Alistair David (som så begåvat koreograferade dessa tidigare succéer), Nigel Lilley (en mycket talangfull Musical Supervisor) och Tom Brady (som gjorde ett utmärkt jobb med My Fair Lady) skulle leverera på topp. Men det känns som om de har handlat på lågprisbutiken snarare än på de fina varuhusen i London.

Hur gick det till? Det var frågan jag ställde mig om och om igen medan jag såg den ena misslyckade sufflén efter den andra serveras som en platt pannkaka eller en vidbränd pudding. Rollbesättningen är ett stort problem, likaså koreografin, men även det övergripande konceptet; det är i grunden felaktigt på nästan alla punkter. Där det borde finnas stil finns det plumphet; där det borde finnas elegans finns det grimaser; där det borde finnas passion finns det bara meningslöshet. Anything Goes är inget julspel (pantomime), och det är inte heller en buskisfilm i Carry On-stil. Den är förvisso fullproppad med dårskap och lätt vågad humor, men den fungerar bara om man har ett överflöd av energi fokuserad på stil, trovärdiga karaktärer, romans och förmågan att få den mest osannolika handling att kännas rimlig. Den behöver inga pubertala skämt eller överdrivet slampiga karaktäriseringar – den behöver finess, självsäkerhet och den där perfekta blandningen av fars och sedekomedi som definierar den. Det konstnärliga teamet här verkar inte förstå det.

Det är tur att Porters musik fortfarande besitter en sådan skönhet, energi och värme: tidens tand har inte lyckats nöta ner den. Brady och den lilla orkestern spelar väl nog, även om vissa tempi är alldeles för långsamma och andra saknar den puls som krävs för att glänsa. Produktionen är också välsignad med en begåvad ensemble som sjunger fantastiskt bra tillsammans – de absolut finaste ögonblicken är när kören ljuder i full glans. Och de är verkligen fina stunder: There's No Cure Like Travel, Bon Voyage och There'll Always Be A Lady Fair. Den robusta och virila mansensemblen är formidabel i alla avseenden och utgör ryggraden i denna produktion. Särskilt bra var Jack Evans, Dylan Mason och Adam Rhys-Charles; Bob Harms stod för kvällens bästa prestation som den gangster- och kändisälskande kaptenen – bra röst, skarp karaktär och en utmärkt stilkänsla. Ingen uppsättning av Anything Goes kan hoppas nå de svindlande höjderna utan en sensationell Reno Sweeney, den glödheta sångerskan, och ett hisnande stepnummer som avslutning på första akten när titellåten dundrar ut. Tyvärr har den här produktionen ingetdera. Sweeney skrevs ursprungligen för Ethel Merman, så artisten behöver en röst med rejält klipp; Debbie Kurup är bra på mycket, men att bära upp de stora musikalnumren med kraftfull 'belting' är inte hennes starka sida, och både Anything Goes och Blow Gabriel Blow blev lidande av detta. Alistair David verkade ha gjort en koreografi som fick artisterna att framstå som om de inte kunde utföra numren, tvärtemot hans vanliga skicklighet. Resultatet blev en tam läskedryck när det borde ha varit dynamit. Att ge liv åt de papperstunna karaktärerna och få kärlekssångerna och de kvicka list-sångerna att verka uppriktiga och pigga är produktionens största utmaning. Det visade sig vara övermäktigt för Kurup, Matt Rawle (vars röst inte passade musiken och vars Billy kändes som en blandning av Jimmy Stewart och en uppdragsbar leksak), Zoe Rainey (hennes Hope saknade hopp och hennes vackra röst användes inte till sin fördel) och Alex Young (vars Irma verkade höra hemma i Kander & Ebbs Cabaret snarare än i denna show). Hugh Sachs, som Moonface Martin, levererade en lärestund i hur man gör en roll fullständigt humorlös, trots att karaktären är en ren gåva för en komiker. Dålig sång och bristfällig tajming gjorde inte saken bättre. I första akten verkade Stephen Matthews vara gjord av samma skrot och korn; hans Lord Evelyn var glädjelös och överdriven. Men han blommade ut i andra akten, och hans bekännelse i Plum Blossom samt framförandet av Gypsy In My Soul visade att rätt stil och attityd trots allt var möjlig här.

Bland de äldre skådespelarna kom Simon Rouse mestadels undan med sin alkoholiserade Elisha Whitney, även om han inte var så besatt av pengar som han borde ha varit. Jane Wymark slarvade bort rollen som Evangaline Harcourt med en beslutsamhet som var lika oreserverad som den var frustrerande. För det mesta var dansen som ensemblen ombads utföra obegriplig och inte alls den sortens dans som partituret eller den bakomliggande romansen och briosjälvklarheten kräver.

Excentrisk är kanske det bästa ordet för Richard Kent märkliga scenografi där allt verkade gå "uppåt väggarna". Det var svårt att förstå varför man trodde att denna design bäst skulle gagna produktionen. Visst fanns det udda lösningar som tillät olika samtidiga perspektiv (ovanifrån och rakt framifrån) på en i huvudsak statisk scen, men ytan kändes rörig och det fanns föga färg eller energi i omgivningen. Kostymerna hjälpte inte heller; stackars Zoe Rainey drabbades hårdast i en serie osmickrande och oförklarligt fula utstyrslar.

Sådan är kraften i Porters texter och musik att även när de behandlas illa, vilket de till största delen gör här, finns det fortfarande en obeskrivlig storhet som garanterar en viss nivå av nöje. Publiken kommer att stampa takten, nynna med och vara nöjda på ett visst plan. Men det är inte i närheten av de glädjefyllda, svindlande höjder som borde ha nåtts. Nej. Detta var en uppsättning av Anything Goes där det verkligen verkade som att vad som helst går an (anything goes). Tyvärr är titeln inte menad som en uppmaning till regissören eller koreografen att tappa greppet. Datum och spelplatser för riksturnén av Anything Goes listas här.