RECENSION: Bang Bang, Mercury Theatre ✭✭

Bang Bang

Mercury Theatre, Colchester.

4 mars 2017

2 stjärnor

Boka nu

Det råder ingen tvekan om att Mercury Theatre lyckades med en riktig kupp inför sin första egenproduktion för 2017 genom att säkra John Cleeses bearbetning av Feydeaus fars Monsieur Chasse. Cleese har dessutom varit fantastiskt engagerad i att marknadsföra och stötta föreställningen, vilket verkligen har satt vår djupt uppskattade regionalteater på kartan. Samtidigt kan hans medverkan ha varit något av en björntjänst; förväntningarna har trissats upp alldeles för högt på vad som i slutändan visar sig vara ett ganska svagt exempel på farsen som genre.

Handlingen kretsar kring utomäktenskapliga affärer som tar fart när maken beger sig ut på ”jakt” (efter byten av det kvinnliga slaget), och de förvecklingar som uppstår när paren strålar samman i samma parislägenhet för sina snedsprång. Det finns mycket att beundra i produktionen, främst scenografen David Shields utmärkta dekor – en läcker tidstrogen skapelse med ett fantastiskt avslöjande i scenbytet mellan första och andra akten. Hela det bakomliggande teamet förtjänar faktiskt en eloge för en stram och effektiv produktion. Ensemblen sliter också som djur för att få pjäsen att lyfta. Richard Earl är lysande som doktor Moricet; hans desperation efter ett ligg eskalerar under pjäsens gång, och hans försök att sopa igen spåren efteråt har perfekt komisk tajming. Han påminner mycket om en Basil Fawlty-karaktär, och med Caroline Langrishe som en Sybil-liknande Leontine och Oliver Cotton i en skicklig rolltolkning som den förvirrade Duchotel, fungerar den centrala trion riktigt bra. Peter Bourke gör ett förtjusande inhopp som Cassagne, och hans kommentarer direkt till publiken fungerar väl – ju mer vågade de var, desto större blev skratten. Kanske var det en aspekt som hade kunnat utvecklas ännu mer. Allra bäst är Jess Murphy i rollen som hembiträdet Babette; hon delar medvetet sina tankar med publiken och spelar vackert fiol under det där inspirerade scenbytet mellan akterna.

Men däri ligger också problemet. Om ett scenbyte är en av höjdpunkterna, då har man bekymmer med manuskriptet. När jag klev in på teatern var det 2017 utanför, men väl inne tidsreste jag tillbaka till den sorts buskis och fars som dominerade scenerna fram till 70-talet. Det är mängder av segdragna förklaringar. Det är en tid då en man som råkar kyssa en annan man anses vara det största hotet mot manligheten. Det är en tid då misogynin flödar, både i allmänna attityder till kvinnor och mer specifikt när grevinnan berättar att hon haft en affär med en lejtämjare för att hon – efter att ha sett hur han slog sina lejon – var nyfiken på hur han slog kvinnor. Allvarligt talat? År 2017? Det hjälper inte heller att West End-succén The Play That Goes Wrong besökte samma scen för bara några veckor sedan, vilket ytterligare understryker hur arkaisk den här typen av fars känns idag.

Spelas till och med 11 mars 2017

Foton: Robert Day

BOKA BILJETTER TILL BANG BANG