RECENSION: Musikalen Cabaret på Kit Kat Club (tidigare Playhouse Theatre) ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo begav sig ut för att se Londons mest eftertraktade föreställning när Rebecca Frecknall och hennes otroliga kreativa team och ensemble på Kit Kat Club förvandlar vad som kunde ha blivit en habil nyuppsättning av Kander och Ebbs klassiker till något helt sensationellt.

Eddie Redmayne (Konferencieren) och Jessie Buckley (Sally Bowles). Foto: Marc Brenner Musikalen Cabaret

Kit Kat Club (Playhouse Theatre)

5 Stjärnor

BOKA BILJETTER

Senare års produktioner på Playhouse Theatre har experimenterat med att möblera om salongen. Fiddler on the Roof och The Jungle var bara små smakprov jämfört med vad besökare på Kit Kat Club får uppleva i denna banbrytande uppsättning av Cabaret.

WHAT GOOD IS SITTING ALL ALONE IN YOUR ROOM?

I likhet med många hängivna teaterbesökare hade jag svårt att gå på föreställningar efter återöppningen på grund av paranoia och insikten att den säkerhetsteater vissa teaterägare visade upp just bara var en fasad. Det är glädjande att kunna rapportera att så inte var fallet här.

Kit Kat Clubs exteriör

Eftersom publiken och ensemblen befinner sig på väldigt nära håll, meddelade producenterna redan för flera veckor sedan – långt före alla andra – att munskydd var obligatoriskt, likaså uppvisande av ett negativt antigentest taget inom 24 timmar före föreställningen. Det var oerhört tryggt att få testet kontrollerat och se så många i publiken respektera detta. Det erbjuds mat och dryck via bordsservering, men jag måste säga att det här var den mest väluppfostrade och respektfulla teaterpublik jag mött på månader.

COME TASTE THE WINE

Tom Scutt och hans team har förvandlat interiören på The Playhouse till en Tardis av mörka skrymslen, svagt upplysta korridorer och en huvudscen som är inget mindre än hisnande för ensemblen att verka på. Jag var tvungen att påminna mig själv om att jag var i London; miljön är så atmosfärisk att man snabbt kapitulerar inför själva föreställningen. De har installerat bord och små drinkställ vid de vanliga teaterstolarna, och en mycket elegant serveringspersonal som för tankarna till svunna tider finns till hands för att ordna vad du än önskar (i matväg alltså, men man vet ju aldrig).

Elliott Levey (Herr Schultz) och Stewart Clarke (Ernst Ludwig). Foto: Marc Brenner COME HEAR THE BAND

Musikaliskt ansvarig Jennifer Whyte och hennes gäng av fantastiska musiker sitter synliga tillsammans med rörliga musiker, och deras närvaro injicerar ett liv i Kander och Ebbs partitur som andra uppsättningar ärligt talat bara kan drömma om. Glöm Lizas Cabaret; den här produktionen är musikaliskt så fyllig att den ena sekunden pumpar livskraft i dig, för att i nästa få håren att resa sig och ge dig gåshud på ställen du inte visste fanns. Hur härligt är det inte att få se dessa artister utanför ett traditionellt orkesterdike, när de har så här roligt med musiken.

Liza Sadovy som Fraulein Schneider. Foto: Marc Brenner COME BLOW A HORN

Nåja, rent metaforiskt här. Anförda av Eddie Redmayne som Konferencieren och Jessie Buckley som Sally Bowles levereras prestationer som man får leta länge efter för att matcha. Redmaynes Konferencier är förvriden, kantig och bruten, nästan som om han vore sedd i en krossad spegel – abstrakt. Buckleys Sally döljer sin rädsla bakom en kaxig exteriör. Om hon inte erkänner den annalkande stormen har hon intalat sig själv att allt kommer bli bra. Mellan dessa två får man en sällsynt inblick i hur även klassiker kan överraska. Men låt dig inte helt förtrollas av dessa två talanger; under det glittriga ytskiktet finns vackert intrikata rolltolkningar av Omari Douglas som Clifford, Anna-Jane Casey som Fraulein Kost, och en mångfacetterad nazist – leende och vänlig i ena sekunden men med ett otäckt bett tack vare Stewart Clarke.

Omari Douglas som Cliff Bradshaw. Foto: Marc Brenner

Självklart är Liza Sadovys Fraulein Schneider och Elliott Leveys Herr Schultz roller som är så vackert tecknade här att de båda skådespelarna gav en helt ny skönhet åt en sång med en ananas och en papperspåse. Du kanske tror att du känner Cabaret, men bara det här ögonblicket i föreställningen får dig att se på verket med nya ögon. Som vi vet ledde tidens "det går nog över"-mentalitet inte till något gott, utan bidrog till en ofattbar fasa som drabbade miljoner. Efterdyningarna kan skönjas även i dagens klimat.

I Frecknalls Kit Kat Club ser vi de vanliga Cabaret-tjejerna som Redmaynes Konferencier kallar "bootiful"; jag skulle snarare säga förföriska och fräcka, tillsammans med diverse utsvävande typer, främst spelade av Matthew Gent, som studsar genom några minst sagt tveksamma publikmöten. Med denna ensemble verkar klubbens policy vara "om det har en puls, jucka på det", vilket verkar vara dagens melodi, men publiken verkar inte ha något emot det.

Julia Chengs koreografi är en oavbruten visuell kakofoni som osar av Kit Kat Clubs sjabbiga charm, medan Isabella Byrds ljus och Nick Lidsters ljud är helt oklanderliga. Det är en sällsynt ynnest att få se något så speciellt som denna uppsättning av Cabaret, men att presentera den just nu är något jag är oerhört tacksam mot detta fantastiska sällskap för. Tack!

Life is a cabaret, come to the cabaret!

BOKA NU FÖR CABARET Mer information om Cabaret