RECENSION: Consent, Harold Pinter Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Nina Raines pjäs Consent som har flyttat från National Theatre till Harold Pinter Theatre.

Adam James som Jake i Consent. Foto: Johan Persson Consent

Harold Pinter Theatre.

30 maj 2018

3 stjärnor

Boka nu

Vältajmad och högaktuell – Nina Raines senaste pjäs flyttar från National Theatres Dorfman Theatre till West End och landar mitt i #MeToo-erans mest brännande frågor. Men trots sitt aktuella ämne fokuserar pjäsen mer på medelklassångest än på de faktiska missförhållanden den belyser – att rättssystemet är kraftigt riggat emot kvinnor som anmäler män för sexuella övergrepp. Det är ett väl genomarbetat verk, men pjäsen lider bitvis av sin egen research; karaktärerna är så osympatiska och föraktfulla att all empati effektivt hålls på avstånd.

Clare Foster (Zara), Stephen Campbell-Moore (Edward) och Lee Ingleby (Tim) i Consent. Foto: Johan Persson

Kitty (Claudie Blakley) och Edward – gestaltad av Stephen Campbell-Moore som en briljant studie i manligt privilegium och arrogans – har precis fått sitt första barn och äktenskapet knakar i fogarna. Deras vänner Jake och Rachel (Adam James och den utmärkta Sian Clifford) ser sitt äktenskap rämna på grund av hans otrohet. Tillsammans försöker de para ihop ungkarlen Tim (Lee Ingleby) med deras vän Zara (Clare Foster), en karikatyr av en ängslig skådespelerska i trettioårsåldern som självklart känner av den biologiska klockan. Raine älskar middagsbjudningar, och den utdragna första akten har en för mycket. Det som kändes intimt på Dorfman går delvis förlorat i en större salong; ensemblen spenderar mycket tid med att titta på varandra och rikta sitt skådespeleri inåt mot scenen snarare än utåt. Med undantag för Kitty och Zara är alla karaktärer advokater, och Edward och Tim arbetar på varsin sida i ett våldtäktsmål. Deras attityd mot offren är nedlåtande och avfärdande, och pjäsen visar skickligt hur fruktansvärt det är för en kvinna att tvingas bevisa frågan om samtycke. Heather Craney ger oss i en stark prestation en försmak av denna förtvivlan, även om det är synd att hennes karaktär är den minst utvecklade. Hon medverkar för lite, men en effektiv scen där hon dyker upp oanmäld på ännu en middagsbjudning och blottlägger hyckleriet i ”grabbklubben” lyckas äntligen höja den dramatiska insatsen precis innan paus.

Claudie Blakley som Kitty och Stephen Campbell-Moore som Edward i Consent. Foto: Johan Persson

När Tim och Kitty inleder en affär bönfaller Edward henne att inte lämna honom. De har sex i samband med att de ska gå isär; hon menar att det inte skedde frivilligt, han menar att det fanns samtycke. Vännerna tar parti, och det är här pjäsen blir riktigt intressant – den fråga de tidigare hanterat som ren juridisk fakta landar plötsligt mitt i deras egen vänskapskrets. Om man bortser från den övertydliga symboliken i att ensemblen sitter på plastmöbler för barn medan