RECENSION: Dreamgirls, Savoy Theatre ✭✭✭✭✭

Amber Riley i Dreamgirls. Dreamgirls

The Savoy Theatre, 14 december 2016

5 stjärnor

Boka biljetter Efter 30 års väntan har Dreamgirls äntligen landat i London. Månaderna av feberaktig förväntan är över, och i kväll fick Amber Riley och ensemblen i denna makalösa musikal taket att lyfta på Londons Savoy Theatre.

Dreamgirls är den ultimata skildringen av underhållningsbranschen; historien om tre tjejer som drömmer om ett genombrott och deras resa genom industrin. Vi möter den etablerade stjärnan som dumpar sin manager för grönare ängar, och den beräknande affärsmannen som får Simon Cowell att framstå som en snäll knähund. Det är en varnande berättelse om att allt som glimmar inte är guld, och att det viktigaste av allt är att förbli trogen sig själv.

Originalet regisserades och koreograferades på Broadway av den legendariske Michael Bennett. Ansvaret för att ta Dreamgirls till London-scenen har nu fallit på Broadways just nu hetaste regissör och koreograf, Casey Nicholaw. Han förstår, kanske mer än de flesta, vikten av ren underhållning i kombination med den talang och kreativa höjd som krävs för en lyckad musikal. Med Dreamgirls lär Casey Nicholaw tveklöst ha inspirerat nästa generation av musikalartister och kreatörer i kväll.

Ibinabo Jack, Liisi LaFontaine och Amber Riley i Dreamgirls.

I spetsen för denna uppsättning står den enastående Amber Riley. Riley må ha blivit känd som Mercedes Jones i Glee, men i kväll exploderade hon på scenen i en sådan där legendarisk prestation som man kommer att prata om i åratal. Riley ger sin Effie White en vildsint skärpa och en kompromisslös längtan efter stjärnglans. När hon väl manövreras ut i skuggan och till slut petas, dånar hennes tolkning av ”And I Am Telling You I’m Not Going” ända upp till de bakersta raderna på översta balkongen – ett hjärtskärande rop på hjälp på en tom scen. Övergiven försvinner hon snabbt ut i kulisserna medan gruppen hon fått sparken ifrån, nu med Effies ersättare på plats, tågar vidare. Sådan är showbusiness grymhet.

Rileys insats är inget annat än enastående; det är en berg-och-dalbana som fick nackhåren att resa sig på mig. Jag fick gåshud på gåshuden när hon besjälat levererade ”I Am Changing”, ställde managern Curtis mot väggen och duetterade med Deena i den försonande ”Listen” – som här har fått en plats i föreställningen med en ny och mer betydelsefull text. Det råder ingen tvekan om att detta är en karriärdefinition, och efter i kväll har Riley verkligen satt sikte på att knipa en Olivier Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Liisi LaFontaine och ensemblen i Dreamgirls.

Som de två andra ursprungliga medlemmarna i The Dreams är Liisi LaFontaine (Deena) och Ibinabo Jack (Lorrell Robinson) fantastiska. LaFontaines Deena blommar ut från sin initiala blygsamhet, medan Jacks Lorrell lär sig att lämna sin flamsiga persona för att visa styrka när det blir dags att lämna Jimmy Early. Dessa två röststarka prestationer är briljanta; deras styrka i att acceptera utfasningen av Effie matchas bara av kraften när de väl återförenas.

Joe Aaron Reid är brutal som Curtis Taylor Jr. Stark, ambitiös och en man med ett tydligt mål – han låter inget stå i vägen, vilket till slut blir hans fall. Hans utveckling från snygg och driftig fixare till den slutscen där man bokstavligen ser honom implodera av vrede var spektakulär. Att se honom ta den explosiva talang som är James Early och sterilisera dennes framförande är som att se ett rovdjur långsamt krama livet ur sitt byte. Adam J Bernards tolkning av Early är så levande den kan bli. Med en röst fylld av passion är hans Early en man full av liv och kärlek, men som i slutändan misslyckas med att vara sann mot sig själv.

Lilly Fraser, Liisi LaFontaine och Ibinabo Jack i Dreamgirls.

Det som verkligen får denna uppsättning av Dreamgirls att lyfta är den visuella lekplats dessa talanger får verka på. Tim Hatleys magnifika scenografi består av en högteknologisk, högblank svart låda med glimrande inslag, däribland en av de vackraste ridåer av Swarovski-kristaller man kan tänka sig. Integrerat i detta underverk finns fyra rörliga torn med strålkastare. Hugh Vanstones ljusdesign är extraordinär – varm och färgstark när berömmelsen ler, men kall, blek och lysrörsaktig under ”And I Am Telling You”. Gregg Barnes ger produktionen den där härliga sjuttiotalslooken, och hans kostymer för Amber Riley framhäver verkligen hennes inre diva; hon har aldrig sett bättre ut. Tillsammans med Nicholaw bildar de ett team av kreatörer i absoluta världsklass som driver föreställningen framåt i ett rasande tempo. Det är andlöst!

Högsta betyg går även till Richard Brooker för ett enastående ljud. Varje ord gick fram i denna dynamiska musikal. Henry Kriegers mäktiga musik och Tom Eyens gripande texter fyllde Savoy Theatre med en livskraft och puls som jag sällan hört i teatersammanhang. Det måste vara en fröjd att ackompanjera denna uppsättning varje kväll, att döma av kapellmästaren Nick Finlow. Hans orkester bjöd på ett fylligt, kaxigt och pulserande sound, och att se honom spela i det delvis slutna orkesterdiket lämnade ingen tvekan om att han älskar sitt jobb.

Kanske har Pop Idol- och X-Factor-generationen påverkat hur publiken uppfattar denna branschhistoria, men i mitt tycke råder det ingen tvekan om att kvällens premiär av Dreamgirls kommer att återantända den eld som tändes för trettio år sedan på Broadway. Stående ovationer efter första akten och två till efter den andra har övertygat mig om att Nicholaws euforiska nyproduktion, komplett med bearbetningar av Eyen, Krieger och Willie Reale, lär siktas mot Broadway igen innan den tar över världen. Sådan är kraften i den här föreställningen.

BRAVO!!!

BOKA BILJETTER TILL DREAMGIRLS PÅ THE SAVOY THEATRE

Foton: Brinkhoff och Mogenberg