RECENSION: Dusty The Musical, Charing Cross Theatre ✭

Dusty The Musical

Charing Cross Theatre

7 september 2015

1 stjärna

KÖP BILJETTER

Det är ingen underdrift att säga att Charing Cross Theatres nya musikal om Dusty Springfield inte har haft en spikrak resa så här långt. Efter att ha börjat sina förhandsvisningar redan i maj öppnade föreställningen dörrarna för kritikerna först denna vecka, mitt under rykten om kreativa konflikter bakom kulisserna.

Det är en så linjär biografi man kan tänka sig, som kartlägger Springfields karriär genom dess uppgång och fall, ackompanjerad av hennes fantastiska låtskatt. Om man ska sätta upp en biografi på scen krävs det att subjektet är intressant; bortsett från några gräl med vänner och familj får Dusty Springfields liv att framstå som anmärkningsvärt vardagligt. Jämfört med liknande produktioner som Jersey Boys (maffia-kopplingar) och Sunny Afternoon (familjesorg) finns det slående lite känsla eller dramatik i vare sig handling eller manus.

Det dyker upp enstaka intressanta guldkorn, men de viftas frustrerande nog bort alldeles för lättvindigt. Man skulle förmodligen kunna skriva en hel pjäs om när Springfield blev utvisad från Sydafrika för att hon spelade inför en integrerad publik; här avfärdas det i en enda scen för att sedan aldrig nämnas igen. Dustys homosexualitet är ett genomgående tema och hennes livs kärlek, Norma Tanega, introduceras i andra akten. Vi får dock aldrig veta hur Dusty hanterar närhet då de gör slut redan i nästa scen. Programbladet nämner hennes kamp mot alkohol, droger och självskadebeteende, men man skulle aldrig kunna gissa det baserat på vad som visas på scen. Det är symtomatiskt för hela pjäsen; möjligheter till djup och karaktärsutveckling slösas plågsamt bort.

Kvar blir ett manus fullproppat med klyschor som man hittar i vilken dussinbiografi som helst (”Du är bara en tjej från Ealing”, ”Det är jag som har gjort dig till den du är, utan mig vore du ingenting”, och så vidare). Föreställningen ramas in av en intervju med en av Springfields bästa vänner; deras dialog är särskilt påfrestande och innehåller så övertydlig exposition att den förmodligen kan ses från rymden. Jukebox-musikaler kan kännas krystade och tröga även när de är som bäst, så de kräver verkligen ett vasst manus för att blomstra. Här kändes dialogen stundtals hemskt onaturlig, och ensemblen kämpade verkligen med att leverera sina repliker på ett trovärdigt sätt.

Föreställningen stoltserar med att vara en multimedia-upplevelse och en del av projektionerna var genuint imponerande. De användes dock alldeles för flitigt och lyckades suga livet ur showen. Bra musikallåtar ska föra handlingen framåt; här tjänade varken arkivmaterial från konserter eller live-bakgrundssång något syfte. Son of A Preacher Man, som borde vara en riktig publikfavorit live, föll platt som en pannkaka på grund av beroendet av en energifattig TV-inspelning.

Sångstunderna som faktiskt framfördes på scen (som All Cried Out och ett fint harmoniserat slutnummer) var betydligt starkare och lämnade ett mycket större känslomässigt avtryck. Även om Springfield utan tvekan är en briljant artist, har hon inte en särskilt varierad diskografi, vilket gjorde att de musikaliska inslagen ofta kändes enformiga, särskilt som de iscensattes på nästan identiskt vis varje gång.

Det är svårt att klandra ensemblen; de levererar en energisk insats trots ett bräckligt material och trots att många har hoppat in med extremt kort varsel. Alison Arnopp har en utmärkt sångröst, men hon tvingades tävla mot frekventa klipp av den verkliga Dusty, vilket bara underströk klyftan mellan de två. Francesca Jackson sjunger också bra som Nancy, men hämmas av en karaktär som saknar substans och det tidigare nämnda svaga manuset.

Witney White var i strålande form som Motown-legenden Martha Reeves och bidrog med välbehövlig energi och geist i den enda låt hon tilldelats. Koreografin var stundtals intressant och välutförd, där Amanda Digon Mata stack ut i den i övrigt stabila dansgruppen. Jason Kealers kostymer var också passande färgstarka och extravaganta, och lyckades perfekt återskapa tidsepoken och Dustys genomarbetade garderob.

Men även utan kännedom om pjäsens turbulenta förhandsperiod står det klart att allt inte står rätt till. Musikaliska cues kom in för sent eller för tidigt, scenövergångarna var klumpiga och ljudmixen ojämn; det avslutande medlyt var bitvis helt ohörbart. Till och med det officiella programbladet saknade självförtroende; istället för en låtlista fick vi en lista på låtar som ”eventuellt” kunde dyka upp, vilket tyder på att ändringar gjordes ända fram till den sena premiärkvällen.

Visst finns det stunder av kvalitet, men Dustys banala manus och klumpiga regi gör att inte ens ”son of a preacher man” kan rädda det här. Föreställningen är nu inne på sin tredje regissör och nio ensemblemedlemmar har redan lämnat skeppet; man kan inte låta bli att tänka att de hade rätt idé.

BOKA BILJETTER NU TILL DUSTY THE MUSICAL PÅ CHARING CROSS THEATRE

Foton: Elliott Franks