RECENSION: Flames på Waterloo East Theatre ✭✭✭

Flames

Waterloo East Theatre

14 maj 2015

3 stjärnor

En kyrkogård med några fallfärdiga gravstenar på glänt, glesa buskar, prasslande döda löv och det ihållande ljudet av vinterregn utgör den stämningsfulla kulissen för FLAMES. Detta är Stephen Dolginoffs senaste verk som nu spelas under järnvägsviadukten på Waterloo East Theatre. Dolginoff är främst känd för Thrill Me, hans skarpa musikalkväll från 2005 om Leopold & Loeb-fallet, som tidigare inspirerat filmer som Rope och Compulsion. Men en massiv åskknall och dundrande oktaver på pianot – som låter mer honky-tonk än Steinway – signalerar direkt att vi befinner oss på Highgate Cemetery i London snarare än i Hyde Park, Chicago. Vi rör oss mot den renodlade rysarens värld hellre än mot sökandet efter Nietzsches övermänniska och det perfekta mordet.

Ett par kliver fram ur skuggorna för att visa sin vördnad vid en grav i scencentrum. Meredith (Abi Finley) sörjer sin fästman Edmund som omkom i en brand för exakt ett år sedan. Hon får sällskap av Edmunds bäste vän och kollega Eric (David O’Mahony), som i ett insinuant öppningsnummer försöker övertyga henne om att det är dags att gå vidare – och att de kanske borde utforska sin egen dragning till varandra. Men omständigheterna kring branden och Edmunds död fortsätter att plana ut framför henne och blir motorn för alla de vändningar som följer under kvällen. När Eric går tillbaka till bilen dyker en annan man upp (Bradley Clarkson) som hävdar att han är Edmund, återvänd från en grav han i själva verket aldrig hamnade i. Han presenterar en helt annan version av händelserna, där han lyckades fly från branden han påstås ha dött i. Han vill nu rentvå sitt namn från de anklagelser om ekobrott som riktades mot honom vid tiden för hans försvinnande, återta sitt gamla liv och ställa sin förmodade mördare till svars. Denna intrig sätter fokus på musikalens centrala tema: vem, om någon, talar sanning? Och vem av dem ska vi egentligen tro på? Ska Meredith lita på denna berättelse, och är någon av karaktärerna faktiskt den de utger sig för att vara?

Det är alltså i relationerna snarare än i själva brotten som spänningen är tänkt att ligga. Detta återspeglas i balansen mellan dialog, musik och handling. Kyrkogårdsmiljön fungerar främst som dekoration: puffar av kolsyrerök och utdragna åskknallar (med sporadiska bidrag från tåg som dundrar förbi ovanför) punkterar varje ny vändning i handlingen, men lyckas aldrig riktigt skrämma på djupet. Istället ligger fokus på karaktärernas försök att övertyga varandra – och oss – om sin skuld eller oskuld. Mycket av musiken består av solonummer som glider över i omsorgsfullt konstruerade, debatterande duetter. I fel händer skulle detta kunna bli statiskt, men regissören Garry Noakes håller rörelsen igång på ett smidigt sätt trots den bråtefyllda scenografin. Utan att avslöja för mycket kan nämnas att kampkoreografen Cristian Valle i slutscenerna får alla tre skådespelare att brottas med varandra på ett mycket trovärdigt sätt. Eftersom manus, musik och sångtexter är skrivna av samma person går det knappast att bedöma dem separat. Först och främst kan konstateras att detta är ett sofistikerat hantverk. Dialogen är kärnfull, tät och kvick, men också trovärdigt naturalistisk och ömsint när så krävs. Dolginoff är skicklig på att bygga upp känslomässiga konflikter så att övergången från tal till sång känns helt naturlig. Sångtexterna kan vara något ordrika och självmedvetet finurliga, men det musikaliska språket klarar av ordmassorna utan att snubbla, mycket tack vare att texterna alltid driver handlingen framåt snarare än att låta oss dröja kvar i ett humör för länge. Musiken är generellt drivande och lyfter fram orden utan att dränka dem, men bjuder även på lugnare stunder som förtydligar en poäng eller betonar en känslomässig nyans. Pulserande pedaltoner dominerar med en arioso-stil som svävar ovanpå i stämmorna. Det finns fängslande ackordföljder och intressanta harmoniska klanger i Sondheims anda som signalerar stämningsskiften, samt melodislingor som fångar karaktärernas emotionella längtan med stor kraft. Det finns dock en osäkerhet i tonläget över hela stycket som inte känns helt övertygande. Kvällen börjar som en renodlad thriller men tycks i takt med att intrigens vändningar hopar sig förvandlas till en medveten drift med genren. Det är i sig inget fel med det, men vid vissa tillfällen – särskilt i de rappa, nästan farsartade scenerna mot slutet – var det oklart vilken känsla som skulle dominera: om man förväntades känna medlidande eller bara skratta åt karaktärerna. Under kvällen jag var där hördes en del skratt på fel ställen, och publiken verkade osäker på det emotionella tonläget. Om Dolginoffs tidigare och mest kända verk speglade teman från Sweeney Todd, hör denna thriller stilmässigt snarare hemma hos den gotiska finessen i The Rocky Horror Picture Show. Om så är fallet, berodde det på skådespelarinsatserna eller materialet? Svaret ligger nog någonstans mittemellan. Detta är ett mindre verk än Thrill Me eftersom det helt enkelt försöker för mycket och blir lite väl smart för sitt eget bästa i slutet. Men för att lyckas med de snabba tonträffarna krävs också skådespelare som kan driva upp tempot i dialogen och spela den med det knivskarpa allvar som Noel Coward menade var hemligheten bakom den bästa komedin. Min känsla är att detta kommer att sätta sig alltmer under spelperiodens gång när ensemblen blir varmare i kläderna. Med det sagt sjöng alla tre säkert och gav uttryck för både äkta och spelad intensitet precis som handlingen krävde. Vid sidan av dem gör Mathew Eglinton allt som krävs när musiken tar vid, och skapar en kuslig, dov och olycksbådande atmosfär vid pianot. Flames spelas fram till den 31 maj 2015 på Waterloo East Theatre