RECENSION: Getting Better Slowly, New Diorama Theatre ✭✭✭✭

Getting Better Slowly New Diorama Theatre

3 oktober

4 stjärnor

En morgon vaknade Adam Pownall och upptäckte att hans kropp sakta men säkert höll på att stänga ner. Det började i armar och ben innan det spred sig till bröstet, ansiktet och till slut berövade honom förmågan att prata eller ens blinka. Den skyldige? Guillain-Barrés syndrom, en sällsynt sjukdom som orsakar total förlamning inom loppet av några dagar. Genom ett till stor del fysiskt scenkonstverk berättar Adam nu sin historia. Här finns vetenskap för de som söker det, men framför allt en enorm dos medmänsklighet.

Förutom att vara kreativ producent står Pownall själv på scen, vilket ger en genuin känsla av uppriktighet och en vinnande sårbarhet till rollen som ”Adam” – en fiktionaliserad version av honom själv. Det gör det extra berörande när han pratar om sin familj, särskilt moderns skuldkänslor över att ha tjatat på honom om att gå ut med soporna, och Adams desperata önskan att hans bror ska sluta vara så ovanligt snäll och bara retas med honom som vanligt.

Publiken känner med honom och hejar på hans tillfrisknande lika mycket som karaktärerna i berättelsen. Trots att hans bara närvaro på scenen är en spoiler för att han faktiskt blev frisk, finns det stunder av äkta osäkerhet där man nästan glömmer bort att Adams överlevnad är garanterad. Det hjälper att både Pownall och motspelaren Kitty Randle är oerhört sympatiska. Duon utnyttjar den intima teatersalongen för att möta publikens blickar, knyta an och till och med vända sig direkt till oss.

Där Pownall verkligen briljerar som konstnär är dock i förmedlandet av smärta – kroppslig, förlamande smärta. Han porträtterar den mästerligt och det finns ögonblick då han ser ut att vara nära att svimma av den outhärdliga plågan. Hans fysik är extraordinär, i synnerhet när han återger det förfall hans kropp genomgick under en lång tid på intensiven. Pjäsens fysiska natur blir till ytterligare en seger – Adam berättar sin historia genom just den rörelseförmåga han en gång berövades.

Randle, som axlar rollen som både sjukdomen och en rad bakgrundskaraktärer, är som ett ondskefullt väsen som pilar runt på scenen och använder Adam som klätterställning. En leksak. I rollen som Guillain-Barrés syndrom pendlar hon mellan att känna en morbid förtjusning över lidandet hon orsakar och att bli lätt förvånad över sin egen styrka, likt ett trotsigt barn som aldrig riktigt menade att skada någon – eller gjorde hon det? Oavsett vilket bjuder Randle på en fascinerande prestation som väl matchar Pownalls fysiska kapacitet.

Nick Woods manus är hämtat från timvis av bandade samtal med Adam, hans vänner och familj. Wood håller sig tack och lov borta från det sentimentala, trots att det vid flera tillfällen gränsar till det överdrivet innerliga. Som tur är lyser Pownalls egen vardagliga stil igenom, liksom rösterna från hans familj, vilket skapar något som känns för äkta för att avfärda. Dialogen är till en början lite stel innan de båda skådespelarna blir varma i kläderna, men i slutändan vinner pjäsens ärlighet. Det blir ledigt och samtalande medan Pownall och Randle tar sig igenom den drygt timslånga föreställningen.

I övrigt är Howell Thomas ljusdesign i det närmaste sömlös och en fröjd att skåda, vilket mer än väl kompenserar för den något klumpiga scendesignen. Tilly Bransons regi håller ett fint tempo och plötsligt är allt över långt innan publiken hunnit få nog.

Sammantaget ligger de största styrkorna i Getting Better Slowly hos dess aktörer och den stora mängd hjärta som finns i berättelsen. Det utspelar sig i en liten värld, men en som är perfekt utformad och där vi alla kan känna igen en plats vi själva skulle kunna ta. När det gäller Pownalls mål att öka medvetenheten om Guillain-Barré är det uppfyllt med råge. Och han har skapat en märkvärdig föreställning på vägen.

LÄS MER OM TURNÉN AV GETTING BETTER SLOWLY