RECENSION: Holy Crap, Kings Head Theatre ✭✭

Holy Crap King’s Head Theatre 13 juni 2017

2 stjärnor

BOKA BILJETTER

Herregud. Det här är ett verk som bör tas för precis vad det är – nämligen en smaklös runda av religion, sex och media, där målet är att ha kul till varje pris, oavsett konstnärliga eller dramatiska ambitioner. Det upplevs nog bäst genom en dimma av alkohol och – högst troligt – något ännu starkare. Vi befinner oss trots allt i Islington. På premiärkvällen satt någon och vejpade genom hela andra akten, vilket kanske säger något om den allmänna 'tendensen'. Vem vet?

Om du däremot är ute efter något mer substantiellt i den här produktionen av 'The Heather Brothers', kan du 'låta hoppet fara, alla ni som här inträden!'. I åratal har författarna bakom bok, musik och text till denna råbarkade och vulgära underhållning specialiserat sig på att koka ihop ytliga buskis-burlesker som roar publiken lika mycket som de retar gallfeber på seriösa branschproffs och kritiker. Jag är ganska säker på att det här verket kommer att få ett liknande mottagande som deras tidigare succéer, som 'A Slice of Saturday Night' – en föreställning som enligt programbladet har satts upp i 'över 400 produktioner världen över och översatts till 9 språk' (förhoppningsvis inte samtidigt, även om det nog inte hade spelat någon roll för slutresultatet). Att beskriva deras kreationer som 'tunna' och 'flamsiga' är bara att konstatera det uppenbara. Och det är precis som det ska vara, för deras verk går ut på just det. Om och om igen. Subtilitet? Nej, det är inte deras grej.

Det här är dock en betydligt mer 'vuxen' historia än 'A Slice' (som för övrigt spelades i tre långa år ombord på Cunard-fartyget SS Queen Elizabeth). Scenografen Zahra Mansouri har uppenbarligen fyndat i sexbutiker, och det viftas med en hel del erotisk rekvisita framför näsan på en tålmodig, om än inte särskilt upphetsad, publik under föreställningens gång. Inte mycket annat har fått plats på scen inom budgeten, förutom en samling vardagskläder och sedan fetisch-outfits i andra akten för den ständigt spelglada ensemblen: John Addison är en trimmat energisk TV-profil, Bobby Del La Ray, vars rolltolkning påminner – väldigt, väldigt mycket – om hans senaste Jojo i 'The Life'; Peter Bindloss spelar ett par biroller som liknar dem han redan gjort i 'Jerry Springer' (en show som den här påminner en smula om); Letitia Hector ger oss Destiny Jackson (vi får aldrig veta vad som hände med Harmony, Symphony och Melody – det här är inte en show som bryr sig om trovärdig bakgrundshistoria); och så har vi Arvid Larsen som serverar oss en viss Rex Bedderman; Rachel Marwood gör sin Clarissa LaFayette, något som nästan liknar en femme fatale, eller åtminstone en vamp; och Nuno Queimado får en kort men välkommen chans att glänsa i italiensk operastil som Vinnie Ginelli; och till sist Emma Salvo som ska föreställa 'Berättaren', men den funktionen begränsas till några snabba kommentarer, samt rollen som Victoria och en slags enmanskör.

Musiken, som hamras fram i rak stil av Ben Ferguson och Rickey Long på klaver, tillsammans med slagverk och bas, är för det mesta funktionell, bitvis trallvänlig och väldigt sällan djupsinnig eller gripande – den fungerar som en oavbruten pastisch på 60-talspop. Varför just 60-tal? Ingen aning. Faktiskt ingen alls. Men sådana frågor är oväsentliga här. Harry Linden-Johnson förstärker instrumenten tillräckligt bra, men gör INTE ensemblen några tjänster; nästan alla (knappast mästerliga) texter försvinner i ett närapå obegripligt mummel. På samma sätt verkar Nic Farman ha fått instruktioner av regissören att skapa mycket väsen och noll logik genom snabba och kaotiska ljusbyten. Det är en härlig röra. Är det meningen? Tja, jag är faktiskt inte säker.

Verket är så svagt skrivet – fragment av motivation eller karaktärsdrag swishar förbi i en storm av ett dussin olika intriger, där ingen stannar länge nog för att vi ska bry oss – att det är svårt att avgöra om Benji Sperring vet vad han håller på med… eller inte. Jag låter det vara osagt. Nick Thompson, producenten och managern bakom detta spektakulärt billiga och glada äventyr, verkar tro på projektet. Men bortsett från ett kort ögonblick i andra akten, när allt poserande föll bort för en sekund och showen vågade bjuda på en gnutta 'äkthet', så kändes det aldrig riktigt trovärdigt.

För den som förväntar sig något i paritet med Sperrings 'Shock Treatment' väntar en rejäl besvikelse; för den som egentligen inte bryr sig om ifall en show har substans eller inte, kommer detta att gå hem. Jag tror att det någonstans mitt i allt det här vulgära finns en riktigt intressant show som kämpar för att komma ut, men man har inte hittat den än.

Spelas till 8 juli 2017

Foton: Paul Dyke

BOKA BILJETTER TILL HOLY CRAP