RECENSION: I Went To A Fabulous Party, Kings Head ✭✭

Foto: Francis Loney I Went To A Fabulous Party

King’s Head Theatre, Islington

19 juni 2015

2 stjärnor

The King’s Head har en stolt tradition av att lyfta fram samtida drama med HBTQ-tema, men tyvärr når den här nya 65-minuterspjäsen av And Davies inte riktigt upp till den nivån i nuläget. Den saknar inte potential, och med en längre spelperiod i Edinburgh i augusti finns det goda möjligheter att både utveckla texten och fördjupa skådespeleriet. Denna recension bör därför ses som ett konstruktivt bidrag inför det arbetet, snarare än ett avfärdande av den hårda insats som ensemblen och det kreativa teamet lagt ner.

Teatern är möblerad som en 'traverse-scen' med publik på tre sidor av ett vardagsrum. Rummet är inrett med sittplatser i olika nivåer, ett soffbord och ett bord med en bärbar dator som visar sig spela en central roll. En dörr leder ut till köket. Förberedelserna inför en fest pågår för fullt under ledning av värden Matt (Piers Hunt), som försöker riva den 'fjärde väggen' ytterligare genom att småprata med publiken medan han städar lägenheten. Han får snart sällskap av sin make Lee (Mark Ota), som lider av influensa och som under kvällens gång kämpar med en instabil cocktail av alkohol och förkylningsmedicin. Den första gästen att anlända är Chris (Gregory A Smith), som framstår som pryd och gömmer sig bakom en självbeskyddande 'queenly' fasad och tillgjord fasa. Bakom masken bär han dock på starka, obesvarade känslor för Lee. Ett potentiellt hot mot husfriden dyker upp i form av Darren (Luke Kelly), en kollega till Matt. Han är snygg och vältränad, och frågan är hur nära han och Matt egentligen står varandra – och varför han egentligen bjudits in? Nästa gäst är Tom (Stephen Oswald), en 'daddy bear' som är betydligt äldre än resten av gänget. Han är inledningsvis fåordig, tyngd av att nyligen ha blivit dumpad av sin partner. Slutligen anländer ett par, fast vid olika tidpunkter: Paul (Ahd Tamimi) är en gymråtta och deltidsstrippa som är omåttligt förtjust i sin egen spegelbild, och Josh (Carlton Venn) är en oerfaren och blyg 'twink' som precis träffat Paul på gymmet.

Allt eftersom kvällen fortskrider konsumeras stora mängder alkohol, vilket leder till att både tungor och kläder lossnar. Hämningar släpper, och sanningar – ofta obekväma och ovälkomna – kommer upp till ytan. Det bjuds också på en hel del nakenhet som definitivt verkade uppskattas av publiken. Relationer sätts på prov, värdigheten förloras på ganska förutsägbara sätt, och det finns antydningar till att gamla klyftor överbryggas medan nya band knyts. Det finns en del bra repliker och skämt längs vägen, men att döma av publikreaktionerna är de inte på långa vägar så många som skådespelarna och dramatikern verkar tro. I nuvarande form känns pjäsen tyvärr inte som mer än summan av sina delar.

Det finns flera anledningar till detta. För det första råder det en osäkerhet kring genre. Det hade kunnat vara en renodlad ekivok fars av det mer tvådimensionella slaget – likt succén Bathhouse: the Musical! som nyligen spelades på Above the Stag i Vauxhall. I den typen av verk fungerar det utmärkt med enkla stereotyper där man driver med dem genom grov humor och kvickhet. Men den här pjäsen gör anspråk på något mer: ett antal seriösa teman tas upp – vår tids narcissistiska gymkultur, dejtingappars destruktiva ytlighet och självbedrägeriet under den kollektiva trygghetsfilten av gay-hedonism. Mot slutet görs till och med ett påstående om att det numera är svårare att komma ut för sig själv än att komma ut i samhället. Alla dessa teman är viktiga i sig, men inget av dem bärs riktigt hela vägen fram till en intressant eller fullbordad slutsats. Det är som om pjäsen strävar efter att vara en uppdaterad version av My Night with Reg, som nyligen sattes upp så minnesvärt på Donmar Warehouse, men inte riktigt lyckas nå hela vägen.

Huvudförklaringen är att manusförfattaren, till skillnad från i det hyllade 80-talsverket, inte bygger upp karaktärerna gradvis genom nyanserad dialog. Istället presenteras de sju individerna som statiska stereotyper med specifika funktioner som inte utvecklas under handlingens gång. De förblir schabloner snarare än karaktärer med egna liv. Det enda undantaget är den unga Josh, som faktiskt genomgår en utveckling från osäkerhet till självförtroende. Det är ingen slump att Carlton Venns skådespeleri är kvällens mest minnesvärda – helt enkelt för att han har en historia att berätta och tar tillvara på det material han fått. Här ser vi en palett av motstridiga känslor förmedlade genom trovärdig dialog, vilket gör att vi kan förstå hans psykologi på djupet. Tyvärr gäller inte detta för övriga roller. Den tekniska sidan av produktionen är det inget fel på – den erfarne regissören Dan Phillips ser till att rörelsemönstret är flytande och naturligt, och lyckas skapa en känsla av rymd trots att sju vuxna män ska spela fulla på en begränsad yta. En publikmedlem bjuds in i en danssekvens, vilket fungerar väl utan att bli ett obekvämt 'Dame Edna'-ögonblick. Scenerna bryts av med stiliserade disco-inslag som effektivt markerar tempo och skiften i handlingen. Problemet med kvällen ligger snarare i osäkerheten kring både koncept och utförande.

Mitt förslag skulle vara att antingen arbeta vidare med manuset i en workshop och bygga ut det så att karaktärerna och de allvarliga temana får mer utrymme att andas och växa, eller att förenkla det hela till en fars och fokusera på de komiska situationerna och den verbala kvickheten. Båda dessa vägar är fullt tänkbara och intressanta lösningar – i dagsläget förblir dramat tyvärr outvecklat på nästan alla plan.

I Went To A Fabulous Party spelas på King's Head fram till 5 juli 2015