RECENSION: Jane Eyre, National Theatre ✭✭✭✭

Jane Eyre

17/09/15

Lyttelton Theatre, National Theatre

4 stjärnor

Köp biljetter

Denna uppsättning började sitt liv som två helkvällar på Bristol Old Vic, där föreställningen hade premiär 2014. Nu har den nått National Theatre i en nedkortad version, som trots det fortfarande innebär en rejäl teaterkväll – 3 timmar och 30 minuter inklusive paus. Pjäsen har formats av ensemblen utifrån Charlotte Brontës berömda roman från 1847 under ledning av regissör Sally Cookson: på vissa punkter gör den intressanta avsteg från originalet, men textmässigt är den i många avseenden förvånansvärt trogen förlagan.

Det första som slår en när man sätter sig i Lyttelton-salongen är scenografin – signerad Michael Vale. Scenen är öppen och inramad av vita draperier som sträcker sig i hela rummets höjd. De omger en komplex struktur av träbryggor, ramper och trappsteg i en sorts U-form, där man tar sig fram med hjälp av diverse stegar. Ibland tillförs tidsenliga rekvisita och möbler, men bara flyktigt. På det hela taget är det en abstrakt scenografi designad för att skapa en imponerande rörelseenergi och mana fram en mängd olika miljöer.

Från första stund, när den vuxna Jane (Madeleine Worrall) skriker och ylar för att simulera sin födelse, kilar och skingras karaktärerna; de springer, klättrar och klänger över hela strukturen. Varje skådespelare – de är sju stycken, plus musiker – måste tillryggalägga åtskilliga kilometrar under kvällen för att gestalta Janes enorma känslomässiga resa – från barndomens misstär och vanvård hos de grymma släktingarna, via Lowood-skolans förtryck och hårda disciplin, till den händelserika tiden som guvernant på Thornfield Hall och flykten till fristaden hos St John Rivers och hans syster.

Vad ger då produktionen oss som kan förändra vår bild av en av litteraturhistoriens mest välkända romaner? Det mest uppenbara svaret är att det är en starkt feministisk version som fokuserar minst lika mycket på Janes uppväxtkamp som på melodramat på Thornfield. Vi ser Jane stå upp mot sin vidriga familj, hävda sig mot välgörenhetsskolans mobbning och snålhet, och ta strid för de utsattas rättigheter. Dessa aspekter har alltid funnits i berättelsen, men dramaturgen Mike Akers har gjort verket en tjänst genom att skala bort viktoriansk blygsamhet och ängslan inför kvinnlig självbevarelsedrift.

Vi får historien befriad från fernissa och patina, och det är en ren förbättring. Vi får också en bredare och rikare palett av biroller – den skenhelige och grymme Mr Brocklehurst, den sjukliga och helgonlika Helen Burns och den satkärring till tant, Mrs Reed. Detta är ett uppfriskande, vältajmat och genomtänkt grepp som ger berättelsen en råhet och karaktärerna ett liv som borde utplåna minnet av de många betydligt mer sentimentala versioner som dominerat på scen och film hittills.

Det hjälper verkligen att inse att när Jane anländer till Thornfield Hall för att bli guvernant åt Mr Rochesters skyddsling, så är hon redan en erfaren lärare och en fullvuxen person, inte en timid och lättpåverkad flicka. Som ett resultat av detta är relationen med Rochester jämbördig och sprakande direkt från start, vilket gör deras samspel så mycket mer levande och intressant i sin helhet.

Bortsett från de som spelar Jane och Rochester tar hela ensemblen sig an flera roller och klarar galant av att skilja dem åt. Craig Edwards stjäl nästan hela showen som Rochesters hund, Pilot – en så kusligt övertygande hundimitation som jag någonsin sett på en scen – baserad på den klyftiga idén att hunden kan uttrycka de känslor som Rochester själv är för hämmad av ångest och skuld för att klä i ord. Laura Elphinstone ger en blek stoicism åt Helen Burns, en kontrasterande livlighet åt Adele och en skenhelig stränghet åt St John Rivers – man kan knappt tro att det är samma människa i alla dessa roller. Simone Saunders tar vara på varje tillfälle i de mer begränsade rollerna som Bessie, Blanche Ingram och Diana Rivers, och Maggie Tagney kontrasterar fint den hemtrevliga hushållerskan Mrs Fairfax mot den avundsjuka tanten Mrs Reed.

Hur är det då med Jane och Mr Rochester? Worrall gör en insats med stor glöd, tuffhet och variation, utan att för den sakens skull visa särskilt mycket av en sårbar sida. Hon briljerar som en energisk problemlösare snarare än genom att blotta sina egna känslor. Felix Hayes är överraskande komisk som Rochester... sardoniskt medveten om sina egna motsägelser och sin knepiga situation samtidigt som han lever i dem. Och han har definitivt det rätta burdusa, björnliknande sättet som krävs för rollen.

Lika imponerande som skådespeleriet för det mesta är, lika mycket beröm förtjänar det stora kreativa teamet. Cookson förtjänar en stor eloge för att ha utformat ett fint koncept och genomfört det med rigorös detaljrikedom genom hela kvällen. Aideen Malones ljussättning förvandlar gång på gång ett vardagligt ögonblick till något speciellt, och Katie Sykes kostymer markerar tydligt epoken samtidigt som de tillåter snabba byten och anpassningar.

Jag har ännu inte nämnt musiken, som i vissa avseenden är produktionens mest anmärkningsvärda aspekt. Mitt i scenografin huserar ett piano, ett slagverk och plats för en violinist och dragspelare. Benji Bower och ett par andra musiker bjuder på en subtil blandning av jazz, folkton och snyggt minimalistiskt underspel som bidrar skickligt till atmosfären och tempot. Mer specifikt ackompanjerar de Melanie Marshall, klädd i en slående scharlakansröd klänning som vandrar genom händelseförloppet. Hennes magnifika röst tar oss genom flera sånger, både kända och mindre kända, tills det gradvis avslöjas att hon är Bertha Mason själv.

Det är ett genidrag att ge Bertha en egen röst, då hon ofta bara framställs som den osammanhängande galna kvinnan på vinden. Även om detta inte är karaktären så som den skildras i Jean Rhys berömda föregångare Den första hustrun (Wide Sargasso Sea), är det en mycket övertygande tolkning, och hennes framförande av ”Mad about the Boy” blev kvällens absoluta höjdpunkt.

Vad är det då som gör att denna fina produktion inte får full pott i betyg? Svaret är helt enkelt att den tekniska briljansen ibland står i vägen för karaktärernas fulla emotionella djup. Skådespelarna är så fokuserade på att leverera en tour de force att en del av de lugna stunderna, särskilt de där den romantiska kemin mellan Jane och Rochester ska byggas upp, går förlorade. Vi känner livligheten och intensiteten i deras kontakt, och även den sexuella attraktionen; men mot slutet saknade jag den fullödiga romantik och ömhet som den här romanen faktiskt kräver.

Det verkar hända ganska ofta på National Theatre numera att när ensemblen är så fokuserad på att visa upp hela sitt tekniska register, så missar man de mer traditionella aspekterna av karaktärsbygge som inte får tas för givna. Vi behöver se inte bara Janes oberoende personlighet och Rochesters vresiga nyckfullhet, utan också två personer som oundvikligen dras till varandra trots sina försök att hålla emot. Ibland verkar skådespelare tro att det är för uppenbart att spela ut romantiska scener med hela hjärtat. Det räcker inte att bara antyda eller lägga till ironi – känslor behöver ibland fortfarande spelas ut ordentligt vid de avgörande ögonblicken. När originaltexten användes i detalj saktades tempot naturligt ner och författarens rytm återfanns – detta hade behövts hända oftare.

Detta är en i högsta grad fängslande kväll på teatern. Man känner aldrig att tiden segar sig fram och man kan bara imponeras av hur ensemblen hittar nya betydelser i ett material som vi alla tror oss kunna utan och innan. Det är en sann ensembleproduktion där det finns utrymme för individer att glänsa samtidigt som helheten resonerar starkare än de enskilda insatserna. Den imponerade stort och bjöd på många skratt, men i andra akten berörde den mig sällan så som den borde ha gjort.

Jane Eyre spelas på National Theatre till och med den 10 januari 2016.