RECENSION: Kathleen Turner - Finding My Voice, The Other Palace ✭✭✭✭✭

Kathleen Turner. Foto: Nick Rutter Kathleen Turner: Finding My Voice

The Other Palace,

Fredagen den 20 april 2018

5 stjärnor

Turnéinformation

Det här är en bländande kväll i teatersalongen, där en hängiven skara låtar – gamla som nya – får en ordentlig genomkörare av en av branschens främsta skådespelerskor. Men det som verkligen avgör saken är att musiken bäddas in i den mest intelligenta och slagfärdiga dialog du lär få höra på länge.  De inledande numren, 'Where or When' och 'Let's Fall In Love', introducerar oss för de säregna, mörka och tunga kvaliteterna i Turners sångröst, men det är när hennes berättande tar vid före den betydligt ledigare och hjärtliga 'Since I Fell For You' som vi verkligen klickar med henne.

Med endast en nätt trio som stöd, och regissören Andy Gales eftertänksamma tempo och regi för att forma kvällen, förlitar sig Turner enbart på en svart blus och byxor som ram för sin mästerliga repertoar av uttryck och gester som fördjupar hennes historier. Sångerna vilar ovanpå dessa berättelser likt glaserade äpplen på ett julbord.  Scenografen Robert Jones har skapat en enkel men effektiv dekor bestående av en stabil soffa och ett par stolar, vilket ger henne olika platser att husera på, där varje ögonblick ljussätts vackert av David Howe. Men hennes rastlösa fantasi håller henne i ständig rörelse så att vårt fokus alltid ligger på henne, från början till slut.

Från de stående ovationerna som möter hennes första kliv ut på scenen, till de som avrundar kvällen, förblir vi fixerade vid denna märkvärdiga individ – denna stjärna – och vid varje tanke och ord hon yttrar.  Medan Kathleen berättar, flikar hennes inspirerade kapellmästare och arrangör, Mark Janas (de har precis avslutat en turné tillsammans genom Cunard Lines favoritdestinationer ombord på Queen Victoria), in med kvicka och precisa musikaliska kommentarer.  Med proffs som Jonny Gee eller Jerome Davies på bas och Jonathan Preiss på gitarr är den musikaliska kvaliteten garanterad. När Mic Pool dessutom balanserar ljudet så fingertoppskänsligt är paketet komplett.

Det musikaliska spannet är enormt, precis som vår huvudrolls livserfarenheter och intellektuella strävanden.  Vi kastar oss från venezuelanska hits (framförda på perfekt spanska såväl som på engelska) till en strålande 'If You Believed In Me' från 30-talets sångskatt, för att sedan fortsätta genom 'Any Place I Hang My Hat Is Home' och en rad briljanta, humoristiska historier (manuset är helt Turners eget, och det är storartat), till den ljuvliga 'Sweet Kentucky Ham On Your Mind'.  Hon lyckas till och med göra 'On The Street Where You Live' till sin egen genom att ingjuta sanning i varje ton, något som även genomsyrade den mycket 'Sondheimska' 'Live Alone And Like It'.  Den första akten avslutades med den gladlynta 'I'd Rather Be Sailing'.

Den andra akten öppnade med ett elegant mellanspel från bandet, och därefter fick vi en dos socialt medvetande i en anmärkningsvärt fräsch och träffande 'Buddy, Can You Spare A Dime?'.  Politisk diskurs stod nu på agendan när vi tog oss an Molly Ivens analys av det nuvarande politiska läget i USA, punkterat av Rodgers och Hammersteins protest mot den växande mccarthyismen i 'You've Got To Be Taught'.  En ljusare stämma hördes i 'Everybody Has The Right To Be Wrong', som låter som en Jerry Herman-låt men faktiskt är skriven av Sammy Cahn och Jimmy van Heusen, och som sjungits av ingen mindre än Sinatra.  Det här är högklassig underhållning!

Det leder oss fram till en helt ny låt, 'In This Town', beställd för denna turné, som ger en rejäl känga åt den nya högerns attacker på kvinnors hälsa och självbestämmande.  Detta leder i sin tur till hennes möte med reumatoid artrit och en berörande tolkning av ’Send In The Clowns’.  Det hela övergår i minnen från hennes tid i ’Mandomsprovet’ (The Graduate) i West End och senare på Broadway, där hon gjorde ett starkt avtryck genom att visa en naken kvinna i huvudrollen vid 48 års ålder!  (Vilket mottogs med varma applåder från den publik som till stor del befann sig i samma ålder.)

Vi landade i en mjukare stämning med ’A Foggy Day’ och fortsatte via hennes tuffa skådespelarkurs, ’Shut Up ... and do it!’, via ’I May Have Never Found My Way To You’ och ’Throw It Away’ till en ljuvlig avslutning med ’Ev’rytime We Say Goodbye’. Den sjöngs först väldigt mycket à la Ella Fitzgerald med bara en gitarr, för att sedan brisera i ett fullt bandarrangemang ihop med ’What’ll I Do?’, och därmed, mina damer och herrar, var kvällen mer eller mindre fullbordad.

Helt fantastiskt.

KATHLEEN TURNER - FINDING MY VOICE UK TURNÉDETALJER