RECENSION: Les Misérables, Queen's Theatre, London ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Les Misérables i regi av Trevor Nunn och John Caird när uppsättningen gör sig redo att avsluta sin fenomenala spelperiod på Queen's Theatre i London.

Les Misérables

Queen's Theatre, London

11 juli 2019

5 stjärnor

Som den musikalfantast jag är fanns det inte på kartan att jag skulle missa chansen att ta farväl av Trevor Nunns och John Cairds produktion av Les Misérables på Queen's Theatre – som snart byter namn till Sondheim Theatre.

Kanske var det bästa beslut Cameron Mackintosh någonsin tog i fråga om Les Misérables att acceptera Trevor Nunns förslag om att sätta upp föreställningen på Barbican Theatre i samarbete med Royal Shakespeare Company. Genom att samla ett av de vassaste kreativa teamen någonsin skapade de en musikal baserad på Victor Hugos roman som inte bara motbevisade kritikerna, utan som kom att spelas längre än någon annan musikal i West Ends historia – först på Palace Theatre och sedan på Queen's. Den har sedan dess erövrat Broadway, sett två nypremiärer och spelats i 52 länder världen över.

Produktionen som stänger ikväll (lördagen den 13 juli 2019) har varit en hett eftertraktad biljett under veckan då fansen strömmat till för en sista titt, och vi blev inte besvikna.

Skönheten i Nunn och Cairds vision av Les Misérables är att publiken under föreställningens tre timmar förflyttas genom 17 år och halva Frankrike medan Jean Valjean jagas av Javert. Den otroliga ensemblen, tillsammans med en hel armé av scentekniker, får det filmiska berättandet att se lekande lätt ut – men låt dig inte luras! Tittar man noga inser man att, bortsett från två rejäla kulissdelar och ett lager fullt av bord, stolar och flaskor, är det man ser John Napiers tolkning av en "black box". Publiken bjuds in att använda sin fantasi för att fullborda bilden. Napiers barrikader är en del av ensemblen; jag slås fortfarande av hur de glider fram nästan balettlikt över scenen. I kombination med den ikoniska vridscenen är det en bedrift som fått oss att komma tillbaka gång på gång för att se vad Napier ska hitta på härnäst.

Dean Chisnall som Jean Valjean. Foto: Johan Persson

Dean Chisnall gör rollen som Jean Valjean. Det är en enastående prestation, en av de bästa jag sett. Med vackra nyanser fångar Chisnall frustrationen, ilskan, tron och medkänslan hos denna märkliga man. Rollen är en enorm sånginsats, och det vore lätt att spela över, men här är känslorna alltid kontrollerade. Det handlar om att spela sanningen. Det behövs inga stora gester, vilket blir som tydligast i den böneliknande ”Bring Him Home” – publiken tystnar, stillheten blir påtaglig och tolkningen är helt utsökt.

I hälarna på Valjean har vi Bradley Jadens Javert. Det är en knepig roll; Javert är inte en renodlad skurk. Han är en man som ser världen i svart och vitt och vars liv styrs av en djup tro. Jakten på Valjean blir en ultimat plåga för denne lagens väktare, då Valjean ständigt utmanar hans förväntningar och omedvetet raserar hela hans existensberättigande. Jaden tycks förstå att man inte behöver skrika fram texten för att förmedla auktoritet. Javerts städade och kontrollerade yttre balanseras perfekt mot hans privata ögonblick, särskilt inför självmordet där han är skör och nära ett sammanbrott. ”Stars” var en höjdpunkt.

Bradley Jaden som Javert. Foto: Johan Persson

Chisnall och Jaden är lyckligtvis en perfekt kombination, både röstmässigt och fysiskt, vilket gör att hotet och konflikten ständigt är närvarande. I ”The Confrontation” var spänningen och fysikaliteten på topp. Denna intensitet höll i sig hela kvällen utan att någon av dem klev över gränsen, vilket höll publiken på helspänn.

Färgstarka inslag i denna intensiva jakt står ensemblen för. Steven Meo och Vivien Parry var lika komiska som skrämmande i rollerna som Thénardier. Kaoset i ”Master Of The House” hanterades med bravur och lockade till många skratt. Toby Miles (Marius), Elena Skye (Éponine) och Charlotte Kennedy (Cosette) tog sig an kärlekshistorien, som lätt kan bli lite för söt, och gav den ärlighet och kraft med nästintill felfri sång. Samuel Edwards gjorde Enjolras till en trovärdig revolutionär och Carley Stenson stal mitt hjärta med sin vackra tolkning av ”I Dreamed A Dream”.

Carley Stenson som Fantine. Foto: Johan Persson

Utöver den groteska sexualiteten i ”Lovely Ladies” (bra jobbat, damer), noterade jag fina insatser från Sam Harrison som den sadistiske Bamatabois, Adam Bayjou som förmannen och James Hume som biskopen av Digne.

Antony Hansen, Barnaby Hughes, Ciaran Joyce, James Nicholson, Ben Tyler, Joe Vetch, Raymond Walsh och Andrew York var lysande som Thénardiers gäng och studenter. Jag blev särskilt rörd av Raymond Walshs Grantaire och hans samspel med Samuel Edwards under ”Drink With Me”. En mer uppriktig känslomässig prestation får man leta efter.

Vivien Parry och Steven Meo som paret Thénardier. Foto: Johan Persson

Mick Potters utmärkta ljuddesign, som gjorde varje ord kristallklart, gjorde mig också uppmärksam på de nya orkestreringsändringarna av Christopher Jahnke, Stephen Metcalfe och Stephen Brooker. En del av de syntetiska ljuden som tidigare var en del av musikalens DNA är borta. John Camerons ursprungliga vision finns kvar till största del, men jag märkte att ackompanjemanget ibland kändes lite mer utbroderat än tidigare, vilket krävde en viss tillvänjning.

Steve Moss fantastiska orkester var i toppform hela kvällen. Partituret gnistrade, och som den musikalälskare jag är ser jag musikerna som en del av ensemblen; deras insats var lika nyanserad som skådespelarnas på scen.

Vad händer nu? Vi går in i okänd terräng. Den nuvarande uppsättningen av Les Misérables har erövrat världen och inspirerat generationer. Londonversionen var den sista som bevarade originalregin, den produktion som hållit showen vid liv i över tre decennier. På Broadway introducerades en ny version nyligen, men såvitt jag vet har man aldrig gjort en så drastisk förändring mitt under en pågående spelperiod. Jag har svårt att förstå varför man ansett det nödvändigt. Produktionen är lika vital som någonsin och lockar fortfarande fullsatta hus. Den är som en vintage Rolls-Royce: fantastiskt hantverk, klassisk ingenjörskonst och ett pålitligt märke. Man kan bara hoppas att denna klassiker inte ersätts av en billigare, flashigare modell som inte håller i längden.

Slutligen, ett tack till alla skådespelare, tekniker, musiker och personal som kärleksfullt hållit igång denna produktion. Så många har varit involverade genom åren, inte bara här utan över hela världen – till er alla säger jag tack.

BOKA BILJETTER TILL DEN NYA PRODUKTIONEN AV LES MISÉRABLES