RECENSION: Love-Lies-Bleeding, Print Room at the Coronet ✭✭✭

Jennifer Christie recenserar Europapremiären av Don DeLillos Love-Lies-Bleeding, som nu spelas på Print Room at the Coronet.

Joe McGann och Josie Lawrence i Love-Lies-Bleeding. Foto: Tristram Kenton Love-Lies-Bleeding Print Room at the Coronet

14 november 2019

3 stjärnor

Boka nu Love-Lies-Bleeding gör just nu sin europeiska debut på Print Room at the Coronet. Pjäsen är skriven av den produktive romanförfattaren Don DeLillo och hade sin första offentliga läsning i USA 2005. Detta är den andra pjäsen av DeLillo som regisseras av Jack McNamara; den första var Valparaiso år 2006. McNamara fascineras av DeLillos litterära språk och beskriver replikerna som "små konstverk i sig själva".

Skådespelarna levererar väl definierade och trovärdiga prestationer, och för det mesta är övergångarna mellan pjäsens olika tidsplan lätta att följa. Dock blir tempot och flödet i berättelsen lidande av de täta skiftena, och handlingen tenderar ibland att fastna i en lavin av ord.

Clara Indrani och Jack Wilkinson i Love-Lies-Bleeding. Foto: Tristram Kenton

Alex har lidit i tysthet efter sin andra stroke och vårdas av sin fjärde hustru, Lia. När hans son Sean anländer tillsammans med Alex andra hustru, Toinette, har de med sig morfin för att hjälpa Alex över till andra sidan. Som synes kompliceras historien ytterligare av dessa abstrakta relationer.

Under stora delar av pjäsen sitter Joe McGann orörlig och tyst i en rullstol medan han manipuleras av människorna runtomkring honom. Med hans slutna ansikte och fixerade blick är det omöjligt att avgöra vad karaktären Alex tänker. Det bjuds dock på flera tillbakablickar från hans relationer med de övriga, där McGann målar upp en bild av den livskraftige Alex.

Scenografin är visuellt stimulerande. Till en början ser det ut som uteplatsen till ett hus i öknen med utsikt över vidsträckta landskap och ett magiskt ljus: ”Jag såg en död man på tunnelbanan en gång”. Orden kommer från en man som tydligt närmar sig sitt eget slut. Designteamet har lyckats väl med att understryka narrativets djup, med Lily Arnold för scenografi och kostym och Azusa Ono för ljussättning. Andrzej Goulding står för det visuella genom videodesign, vilket förstärks ytterligare av Alexandra Faye Braithwaites ljudbild.

Jack Wilkinson och Josie Lawrence i Love-Lies-Bleeding. Foto: Tristram Kenton

Love-Lies-Bleeding är också namnet på en blommande buske (rävsvans). Inom blomspråket sägs den representera hjälplöshet eller hjälplös kärlek. Det är en passande titel för en pjäs som utforskar livets slutskede och debatterar de efterlevandes rätt att avsluta vad de uppfattar som en medvetslös människas vegetativa tillstånd.

För mig är den stora frågan snarare: hur kan man förutse sina val när man ställs inför en situation laddad med så personliga kopplingar? Precis som vid många av livets stora beslut är det omöjligt att veta vilken väg som är den rätta, och i Toinettes fall – hon som trodde att hon visste – infann sig tydliga tvivel när det väl blev dags att agera.

Spelas till den 8 december 2018

BOKA NU FÖR LOVE-LIES-BLEEDING