RECENSION: My Children! My Africa!, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭✭

My Children! My Africa!

Trafalgar Studios 2

10 augusti 2015

4 stjärnor

Boka biljetter

Det ser dystert ut. Olycksbådande. Där är taggtråd. Det är det första man märker. Taggtråden. Sedan ser man att det finns någon sorts inhägnad, avgränsad av taggtråden. Det ser ut som om det skulle kunna vara en rastgård på ett högsäkerhetsfängelse. Eller ett koncentrationsläger. En dålig plats, oavsett.

Bakom inhägnaden sitter tre personer tysta. Väntande. Kvinnan har vit hud; männen har svart hud. Det finns två dörrar som leder till inhägnaden och båda är specifikt märkta: endast de med rätt hudfärg får använda dörrarna. Sedan märker man uppdelningen i den lilla gången bakom inhägnaden. Den väntande trion är särad; de kan se ut som om de sitter tillsammans, men det gör de inte.

Fragment av ljudupptagningar från tal, demonstrationer och nyhetsrapporter spelas lågt i salongen. Det finns ingen luftkonditionering så utrymmet blir snart varmt, väldigt varmt, och torrt. Att betrakta den tysta trion genom taggtrådens prisma, denna frammaning av ett förtryckande fängelse, är obekvämt, oroväckande och omskakande. Det fångar känslan av apartheid på ett osvikligt sätt.

Detta är My Children! My Africa!, Athol Fugards kompromisslösa blick på generationsskiften, utbildning och användandet av våld i politiskt motstånd i Sydafrika, under apartheids kulmen. I regi av Roger Mortimer och Deborah Edgington spelas nu denna fängslande och störande nyuppsättning, producerad av Two Sheds, på Trafalgar Studios 2.

Det är svårt att minnas en scenproduktion på senare tid där scenografin spelat en så djupt avgörande roll för förståelsen av verket. Det är nästan som om scenografi, ljus och ljud i sig är karaktärer i berättelsen. Nancy Surmans scenografi är märkvärdig. Dess ständiga, symmetriska närvaro antyder ordning och förtryck i lika stor utsträckning, och en kvävande känsla av långvarigt frihetsberövande. Skyltarna som anger tillträde efter hudfärg är inte påträngande; deras hotfullhet och skräck ligger i deras vardagliga natur.

Scenografin påminner en ständigt om att Sydafrika vid den här tiden var just så här: ett orubbligt, hårt fängelse där ofattbara ting skedde i skuggorna, där vita och svarta var uppdelade och hölls i mörker, där förändring inte kom snabbt nog. Mörkret är en påtaglig kraft i pjäsen och Jack Weirs exceptionella ljusdesign säkerställer att mörkret i alla dess former är en konstant – även när ljuset skiner eller bränner, låter Weir dig aldrig glömma mörkrets närvaro och makt. Ljusnivåerna ebbar ut och flödar, horisontellt och vertikalt; skuggor dansar över ansikten, täcker anletsdrag, döljer handlingar. De skiftande tillstånden av ljus och mörker reflekterar eller avleder ljuset och mörkret i karaktär och tal. Rädsla och hopp förmedlas mästerligt genom Weirs kontroll över mörkret.

Och hela tiden, som punktmarkeringar och accenter vid händelseutvecklingar eller skiftningar i relationernas dynamik på scenen, når Erin Wittons ljuddesign sitt oroande syfte. Ofta subtilt, ibland utbrytande i våld eller dissonans, låter Wittons ljudlandskap Weirs skuggor valsa i Surmans taggtrådshelvete. Fusionen av dessa element ger hela produktionen en operaliknande eller balettartad känsla som passar Fugards blomstrande bildspråk och de storslagna aspekterna i manuset utmärkt.

Pjäsen handlar om tre karaktärer: en lärare och hans två elever. En av eleverna är en vit flicka från en välbärgad familj. Den andra är en mycket begåvad svart pojke. Läraren har levt ett hårt liv och vigt sig åt undervisning. Regeringens krav på att svarta elever ska undervisas separat och annorlunda än sina vita motsvarigheter har tagit ut sin rätt på läraren, Mr M (ja, han har inte samma initial som Mandela för intet), som motsätter sig "Bantu Schools" (där sämre undervisning ges till svarta elever) och söker, på stillsamma sätt, att undergräva systemet.

Han uppmuntrar speciella elever med uppenbar talang. När pjäsen börjar är det ett av de tillfällen då Mr M:s subtila uppror är i farten: det pågår en debatt, och den mycket begåvade svarta studenten, Thami, debatterar mot den mycket begåvade vita flickan, Isabel. Mr M vill att de två ska arbeta tillsammans, lära sig tillsammans. Han vet att Thami kommer att dra nytta av att exponeras för Isabel. Han har rätt.

I en av pjäsens mest fantastiska scener utmanar de två eleverna varandra i kunskap om engelsk litteratur. De är imponerande, slänger sig med fakta och citat från sådana som Wordsworth; och den speciella glädje som kommer av att spela mot varandra gör att båda briljerar. Rapporten, piken och viljan att överträffa varandra i denna scen skulle kunna tillhöra kollegor på Eton. Vilket naturligtvis är poängen: ge näring åt skarpa hjärnor, oavsett bakgrund och hudfärg, så kommer spetskompetens att följa.

Men Thamis folk har fått nog och våld står på agendan när de missnöjda och förtryckta söker tvinga fram förändring. Thami tvingas välja sida, att vända sig emot Mr M:s metoder av civil olydnad. Detta leder till en kamp mellan Mr M och Thami, med Isabel som en splittrad och osäker åskådare.

Fugards text är storslagen, mustig i detaljerna och stundtals förtrollande, men också ödesdigert bristfällig. Den är både djupt avslöjande och småputtrig, och den vilar inte helt bekvämt i den märkliga konstellationen. Den poetiska sidan av berättelsen är anmärkningsvärd men bärs upp med viss svårighet av verklighetens råhet; samtidigt fungerar stilkrocken förvånansvärt väl, men det finns en kvardröjande otillfredsställelse gällande form och syfte som förtar helhetsintrycket.

Briljant skådespeleri kan övervinna dessa strukturella problem. Även om ensemblen här är bitvis helt underbar, är de inte riktigt vuxna den uppgift Fugard har ställt dem inför. De måste både omfamna bristerna i texten och övervinna dem – och de lyckas nästan. Men det finns en lätt tendens till melodrama som hemsöker alla tre prestationerna, kanske härrörande från det något exotiska språket, vilket tenderar att undergräva dramat.

Den bästa prestationen kommer från Nathan Ives-Moina som Thami. Han är fängslande som den svarta studenten som vill utbilda sig men som ger efter för grupptryck och byter bana. De absolut bästa scenerna i den här produktionen (bortsett från den livliga litteraturdebatten) involverar hans kamp med sig själv om vilken väg han ska välja – Mr M:s långsamma evolution eller våldets omedelbara omstörtning.

Rose Reynolds och Anthony Ofoegbu är båda i god form som Isabel respektive Mr M, men båda är benägna till meloframatiska utsvävningar som för tankarna till såpoperor som Eastenders. Två regissörer borde ha kunnat hålla prestationerna fokuserade på den raka vägen, så man får anta att resultatet var avsiktligt, och om så är fallet är det en missbedömning. Ett helt rakt och ärligt spel är vad som krävs för att få ut det mesta av texten.

Detta är dock småanmärkningar. Som helhet – scenografi, ljus, ljud och skådespeleri – fungerar det. Det är fängslande och ifrågasättande. Även om Fugard skrev den om Sydafrika, berör pjäsen alla samhällen eller kulturer där människor behandlas olika, särskilt när det gäller utbildning. Med tanke på dagens debatter om klass och orättvisor känns pjäsen högst aktuell och har resonansbotten långt utanför sin ursprungliga kontext.

Fugards pjäs handlar om orättvisa, irrationella skillnader och en brist på sunda värderingar. Dess efterklang sträcker sig långt utanför Sydafrikas gränser.

My Children! My Africa spelas på Trafalgar Studios 2 till och med den 29 augusti 2015