RECENSION: Pinter Five, Harold Pinter Theatre London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Pinter Five, som nu spelas på Harold Pinter Theatre som en del av Pinter at the Pinter-säsongen.

Luke Thallon och Jane Horrocks i Pinter Five. Foto: Marc Brenner Pinter Five Harold Pinter Theatre, London.

4 januari 2019

5 stjärnor

Boka biljetter

Säsongen Pinter at the Pinter fortsätter att leverera små pärlor, och det känns verkligen som en unik chans att få se Pinters sällan spelade korta pjäser och sketcher. Om man ska hitta ett gemensamt tema för den här pjästrilogin som utgör Pinter 5, så är det fragmenterade röster och liv som korsas u2013 familjeband som blivit sköra på grund av bristande kommunikation, oavsett om det sker öga mot öga, via radiovågor eller i oskrivna och olästa brev.

Luke Thallon i Pinter Five. Foto: Marc Brenner

The Room är Pinter i originaltappning från 1957. Rose Hudd serverar nervöst frukost till sin make Bert och försäkrar honom om att maten ska u201dhålla kylan uteu201d, men det är tydligt att kylan redan finns i rummet. Det ekar av The Birthday Party i de smutsiga väggarna; hennes sociala status bekräftas av att de inte bor i källaren med dess fuktiga väggar, men yttervärlden är en skrämmande plats, och plötsligt knackar främlingar på dörren. Det utspelar sig i ett efterkrigstida, bombskadat Storbritannien, och vem är egentligen den mystiske mannen i källaren som vet vem Rose Hudd är?

Luke Thallon och Emma Naomi i Pinter Five. Photo: Marc Brenner

Jane Horrocks är magnifik som Rose och bär stycket med en laddad, nervig gestaltning som matchas perfekt av Rupert Graves nästan helt tyste Bert. Nicholas Woodeson bidrar till spänningen i rollen som hyresvärden Mr. Kidd, när han ifrågasätter möblemanget i rummet och klappar på rören. Hans minnen av sin mor inkluderar tankar om att hon var judinna, vilket för in motiv om fientliga krafter som tar över bostäder och tvångsvräkningar i rummet. Paranoian stiger när paret Sands (Luke Thallon och Emma Naomi) dyker upp i tron att rummet är ledigt för uthyrning. I pjäsens vackra klimax träder mannen från källaren in, Riley u2013 blind men ändå den som ser och vet vem Rose är. Är han Döden som kommit för att hämta henne hem? Colin McFarlanes vackra röst förför både Rose och publiken. Var paret Sands i själva verket timglasets sand som rann ut? Vi hör ett barn gråta när de får kontakt, vilket antyder livscykelns slut (strålande ljudbild genomgående av Ben och Max Ringham). Bert återvänder och attackerar Riley för att rädda sin hustru, men hon är nu blind u2013 kanske en symbol för att hon blundar för det våld som sjuder runtom henne. Det är en extraordinär pjäs, fantastiskt spelad, som är värd biljettpriset i sig själv.

Nicholas Woodeson och Rupert Graves in Pinter Five. Photo: Marc Brenner

Den här säsongen har verkligen bevisat hur rolig Pinter kan vara, och Victoria Station (1982) är en sanslöst komisk dialog mellan en trafikledare på en taxifirma och en förvirrad chaufför som inte verkar veta var han är, men som vet att han blivit djupt förälskad i passageraren som sover i baksätet. Rupert Graves och Colin McFarlane spelar briljant här; trafikledarens växande frustration står i bjärt kontrast till chaufförens tillstånd av förvirrad lycka. Det är en välbehövlig urladdning efter The Room! Den tredje pjäsen, Family Voices från 1981, bär vissa spår av sitt ursprung som radioteater. Men precis som i de andra delarna ger Patrick Marbers utmärkta regi texten en uppiggande men kontrollerad energi, där Luke Thallon (särskilt lysande), Horrocks och Graves spelar föräldrar och barn som skriver u201dfake newsu201d till varandra i en skildring av övergivna föräldrar.

Colin McFarlane i Pinter Five. Photo: Marc Brenner

Vi är tillbaka i de kalla, tomma rummen där kvällen började. Pinter 5 ramas in vackert av dessa förlorade röster, förtvivlade men alltjämt sökande efter kärlek. Detta är, hittills, den del av Pinter-samlingen man absolut inte får missa om man bara ska se en; en fest för både öga och öra.

BOKA BILJETTER TILL PINTER FIVE