RECENSION: The Simon and Garfunkel Story, Vaudeville Theatre ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar The Simon and Garfunkel Story med Sam O'Hanlon och Charles Blyth på Vaudeville Theatre.

Charles Blyth och Sam O'Hanlon i The Simon and Garfunkel Story The Simon and Garfunkel Story

Vaudeville Theatre

4 stjärnor

Information om den brittiska turnén För det första, om du förväntar dig en berättelse i stil med Buddy eller Jersey Boys bör du söka dig på annat håll. Det som presenteras på Vaudeville Theatre och på turné runt om i Storbritannien (och resten av världen) är snarare ett musikaliskt hyllningskoncept snarare än en pjäs, med endast den tunnaste av röda trådar för att skilja det från en ren konsertupplevelse.

Men om du är ett fan av Simon and Garfunkel, precis som jag, bjuds det här på en genuin hyllning till några av populärmusikens största verk, kärleksfullt framförda av en liten grupp begåvade artister och musiker. Det är en chans att höra detta otroliga material i en intim och trivsam miljö, vilket enligt min mening bara förhöjer upplevelsen. Med tanke på att duons största spelning i Central Park lockade 500 000 personer, kan man lugnt säga att detta är Simon and Garfunkel i en miljö som få fick uppleva såvida man inte hängde på 60-talets folk-klubbar.

Sam O'Hanlon (Simon) och Charles Blyth (Garfunkel) är ett perfekt par. Deras stämsång sitter som en smäck och de utstrålar ett härligt lugn medan de levererar låt efter låt. Blundar man under större delen av kvällen skulle man kunna svära på att det är originalen man hör, och för en sådan här produktion är det ingen liten bedrift.

De får sällskap på scen av Will Tuckell, Leon Camfield, Mat Swales och Kyla Brown, som i andra akten kompletteras med blås av Tim Bloomer, Dominik Told och Christiano Castellitto. Det är en svängig ensemble som ger riktigt gung åt nummer som Mrs Robinson och The 59th Street Bridge Song (Feeling Groovy), och körsången från Camfield och Brown ger ett fint djup åt de tidlösa klassikerna.

Det verkliga provet på O'Hanlons och Blyths artisteri kommer när de står ensamma på scen med bara en gitarr. Det är ett test de klarar med glans, och det är en ren fröjd att lyssna på.

Föreställningens största svaghet ligger i dess format. Det pendlar mellan biografiskt berättande från scen och projicerad text, och hittar aldrig riktigt sin plats. Att läsa programbladet ger vid handen att hälften av det som sägs på scen är hämtat direkt från texten där, och det känns i ärlighetens namn lite tunt. Det hjälper inte heller att Simon och Garfunkel inte direkt har en dramatisk livshistoria som bjuder på stora vändningar. De spelar ihop, gör slut, och så om igen – ungefär så ser det ut. Det enda jag fann genuint intressant var att Garfunkel faktiskt återgick till att undervisa i matematik på gymnasienivå efter sina framgångar.

Produktionen använder sig av snygga projektioner under stora delar av tiden, vilket är välkommet med tanke på artisternas ganska statiska framförande. Det finns ett märkligt inslag med en inspelad intervju i andra akten som var svår att tyda och kändes överflödig. Det är också synd att O'Hanlons och Blyths ansikten under stora delar av showen skymdes helt av mikrofonerna, vilket förtog en del av det visuella uttrycket.

The Simon and Garfunkel Story är främst en föreställning för de sanna musikälskarna. I klass med namn som Bernie Taupin och Leonard Cohen visade Simon och Garfunkels låtkatalog på kraften i poetiska texter kombinerat med oöverträffad stämsång. Oavsett om låtarna framförs med en enkel gitarr eller full ensemble så är de tidlösa. Som publik transporteras man tillbaka i tiden, och varje låt omsluter en som en gammal favorittröja en kall dag. Det går inte att komma ifrån hur fenomenalt bra dessa låtar är eller hur väl de framförs. När kvällen avslutas med Bridge Over Troubled Water råder det ingen tvekan om storheten i deras kanske främsta hymn. Fyrtio år senare har de fortfarande inga övermän.

INFO OM THE SIMON AND GARFUNKEL STORY - BRITTISK TURNÉ