RECENSION: Speed-The-Plow, Playhouse Theatre ✭✭

Foto: Simon Annand Speed-The-Plow

Playhouse Theatre

22 oktober 2014

2 stjärnor

Enligt musikalen Sweet Charity är livets rytm en mäktig sak. Enligt David Mamet-entusiaster är rytmen i hans dialog en mäktig sak. Och i sanning, hans pjäser är fyllda av rytm; fraser har specifika former; fraser eller delar av fraser upprepas och repetitionen har en form; till och med pauser och andetag är ofta rytmiska. Ur denna takt växer en sorts logik fram, en förståelse för plats, tid, makt och karaktär. Skärpa.

Det är i alla fall teorin.

Jag har aldrig funnit Speed-the-Plow särskilt fängslande, tankeväckande eller banbrytande. Faktum är att dess totala brist på teatralitet gör att den känns mer som ett ämne för en kortfilm än ett drama på scen. Ingenting i Lindsay Posners bleka nyuppsättning av Mamets pjäs på Playhouse Theatre lyckas ändra på den uppfattningen.

Det är faktiskt svårt att se varför pjäsen har plockats upp överhuvudtaget, särskilt då Old Vic nyligen levererade en nypremiär med Kevin Spacey och Jeff Goldblum som blev väl mottagen. Vad är det som är så fängslande med detta tarvliga, misogyna drama som gör att det sätts upp med en frekvens som vanligtvis är förbehållen klassiker som Hay Fever, Blithe Spirit eller Streetcar Named Desire?

Det är inte precis som om ämnet är oändligt fascinerande.

Två gamla vänner inom filmbranschen möts på kontoret hos den ene, som nyligen har befordrats till en maktposition. Den maktlöse har en pitch för en garanterad kassasuccé som en storstjärna är intresserad av. Den mäktige går med på att presentera idén för högsta chefen och dela på miljonerna och äran med sin vän. Eftersom de är män slår de vad om huruvida den mäktige kan förföra "kvinnan", som är hans vikarierande sekreterare.

Den mäktige lockar hem kvinnan till sin lägenhet genom att ge henne en bok att läsa – en bok som högsta chefen vill ha ett utlåtande om som en ren artighetsgest. Hon älskar boken och ser saker i den som männen aldrig skulle kunna se; den handlar om viktiga, djupa teman. Hon övertygar den mäktige att ge grönt ljus åt en film baserad på boken, och de förseglar avtalet med sex. (Ja, David Mamet är varken kvinna eller feminist).

Nästa dag krossar den mäktige sin väns drömmar genom att vägra satsa på kassasuccén. (Ingen förklaring ges till varför båda filmerna inte kunde göras samtidigt, men det är en annan femma...) Den maktlöse slår den mäktige i ansiktet för att få honom att "se förnuftigt" och förödmjukar sedan kvinnan till att erkänna att hon inte skulle ha haft sex med den mäktige om det inte vore för deras överenskommelse om bokens filmvärde. Insikten om denna sanning (som ärligt talat var uppenbar) får den mäktige att återgå till den ursprungliga planen. Kvinnan kastas ut i intet och de två männen planerar för sina miljoner.

Det är inte särskilt roligt, åtminstone inte i den här uppsättningen, och även i roligare produktioner känns idén om pjäsen som en vass satir svårbegriplig. Att visa privilegierade, vita män i maktställning inom filmvärlden som gör affärer och bedrar varandra, samtidigt som de krossar en kvinna på vägen till högvis med pengar, känns mer som realism än satir. Visst, idén kring den där "artighetsskrivna" boken är satirisk, men den är klumpig och föga avslöjande.

Så, om det varken är handlingen eller satiren – varför denna nyuppsättning?

Huvudrollsinnehavaren.

I det här fallet är det Lindsay Lohan, och hon är utan tvekan det bästa med hela produktionen. Hon har en otvungen, naturlig stil, en intressant hes röst och är i det stora hela vuxen sin uppgift. Vid ett tillfälle tappade hon bort sig, fick ett skrattanfall och gömde ansiktet bakom boken innan hon fann sig. (Men å andra sidan snubblade hennes motspelare också på både repliker och scenarbetet.) I övrigt lyckades hon, trots rollens inneboende begränsningar, få karaktären att fungera.

Vilket är mer än vad man kan säga om hennes motspelare, Richard Schiff och Nigel Lindsay. Båda är kapitalt och fullständigt felcastade. Schiff, en i vanliga fall utmärkt skådespelare, ser med all rätt besvärad och förfärad ut över att ens vara med i produktionen, och han gör knappt mer än att gå på rutin. Hans askgrå, ångerfulla uppsyn vid de sista bugningarna säger allt.

Däremot verkar Lindsay (Nigel, inte Lohan) ge allt, men hans allt räcker inte långt. Det är så mycket skrikig, macho-agression som strömmar från honom att det nästan är outhärdligt att titta på. Det är definitivt jobbigt att lyssna på honom. Och helt otrovärdigt.

Den tredje stötestenen i denna produktion är regissören, Posner. Hans insats här är rent ut sagt bedrövlig. Det finns ingen kraft eller energi, ingen rytm, ingen vision och i slutändan ingen mening. Den plötsliga snytingen och det efterföljande fejkblodet är lika effektivt (och trovärdigt) som ett plåster på en öppen hjärtoperation. Eller som relationen mellan Schiff och Lindsay. Allt i produktionen känns billigt; det finns ingen känsla av den överflödskultur som borde utgöra fonden.

Det kommer alltid ett ögonblick i tredje akten då man hoppas att dörren ska flyga upp, eller att telefonen ska ringa, och att kvinnan ska avslöja att högsta chefen har gett grönt ljus till hennes filmidé. Men ack, detta är en Mamet-pjäs och han ser kvinnor som nyttiga endast för sex eller förödmjukelse.

Det är ett mysterium varför Lindsay Lohan valde denna pjäs för sin scendebut. Kanske visste hon att hon skulle vara det enda ljuset i mörkret? Det verkar vara den enda rationella förklaringen. Särskilt som hon fick rätt.

Det är oundvikligt att West End fortsätter att producera dragplåster för filmstjärnor i hopp om stora biljettintäkter. De är inte alltid så totalt misslyckade som den här uppsättningen. Men det handlar inte om filmstjärnan – det handlar om producenterna själva och deras nonchalans mot både teaterhantverket och publiken. Men man kan inte förneka att ”La Lohans” namn och ansikte på affischerna har lockat en ny publik till teatern. Det är fantastiskt. Huruvida de någonsin återvänder efter att ha bevittnat detta är dock en helt annan fråga.