RECENSION: Summer Street, Waterloo East Theatre ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Summer Street – Andrew Norris hysteriska musikalparodi på australiensiska såpor, som nu spelas på Waterloo East Theatre.

Ensemblen i Summer Street. Foto: Simon Snashall Summer Street Waterloo East Theatre

16 maj 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

Som australiensare minns jag tydligt när Neighbours och Home and Away slog igenom. Neighbours lades faktiskt ner efter bara några veckor innan det flyttades till en ny kanal, fick nya skådespelare och blev en jättesuccé. Med tanke på att båda serierna fortfarande sänds i många länder världen över, är det inte förvånande att den australiensiska såpan nu har blivit musikal – eller i alla fall nästan.

Andrew Norris har skapat denna musikaliska såpoperahyllning med glimten i ögat och en rejäl nypa salt. Allt får sig en känga – från inspelningsplatserna till skådespelarna och de rent ut sagt usla manuskripten. Vi befinner oss på femårsjubileet för en återträff med skådespelarna från Summer Street, en numera nedlagd såpa som sändes i drygt femton år. Det som gjorde Summer Street unikt var att det var en musicalsaiper! Genom att rida på popframgångarna hos stjärnor från andra såpor, försökte Summer Street skapa egna hits och idoler genom att göra musikal av vardagsdramatiken.

Som musikalnörd trodde jag ärligt talat att detta skulle vara som att kliva ner i helvetets sjunde krets, men jag är glad att kunna säga att så inte alls var fallet. Låtarna är, precis som premissen, ren parodi med en generös dos av det där typiska Stock, Aitken and Waterman-soundet. För de handlingen framåt? Nja... kanske! Men de är smittsamt trallvänliga och härligt ytliga, vilket passar karaktärerna perfekt.

Myke Cotton och Simon Snashall i Summer Street. Foto: Simon Snashall

De fyra före detta skådespelarna Steph (Julie Clare), Bruce (Simon Snashall), Paul (Myke Cotton) och Angie (Sarah-Louise Young) har inte haft det lätt sedan serien lades ner. De hoppas nu att detta specialavsnitt ska ge karriärerna en nystart. Vad gör det att nästan alla deras karaktärer skrevs ut eller dog innan serien tog slut? Det är ju trots allt en såpa!

Denna fantastiska ensemble känner sig helt hemma i Summer Streets värld, både framför och bakom kameran. Ett särskilt omnämnande går till Myke Cottons fenomenala keps med inbyggd hockeyfrilla, som fick mig att brista ut i skratt flera gånger.

Showens fragmenterade struktur gjorde att komedins naturliga flöde stannade upp ibland, men med fyra så färgstarka karaktärer på scen får man inte mycket tid att reflektera över det. De australiensiska dialekterna satt förvånansvärt bra (Steph halkade in på sydafrikanska då och då, men det är ju rätt hemisfär så hon är förlåten). Norris har gett karaktärerna i Summer Street välkända namn som Dr Marl och Mrs Mingle, och situationerna lockar till skratt och en allmän nostalgitripp till svunna decennier utan att publiken behöver mer än baskunskaper om australiensiska såpor.

Det bjuds på drygt två timmar lättsam underhållning, fullproppad med komisk nostalgi för serier som en gång styrde människors liv, i en stil som påminner om brittisk panto. Norris ser på fenomenet med den australiensiska såpan ur en brittisk synvinkel. Det fanns stunder då jag kände mig stolt över att en av Australiens största tv-exporter har blivit så älskad och nu så kärleksfullt parodierad av sina fans, där Norris är en av dem.

I takt med att föreställningen sätter sig hoppas jag att några småfel slipas bort, särskilt tempot i replikskiftena, då en del av den rappa såpoperadialogen blev lite grötig vilket förtog en del av de komiska poängerna.

Summer Street bjuder på många goda skratt. Låtarna (varav många är betydligt mer minnesvärda än gårdagens bidrag i Eurovision) kommer att få dig att le och glömma verkligheten för en stund. När allt kommer omkring är ju såpoperor den ultimata eskapismen.

BOKA BILJETTER TILL SUMMER STREET