RECENSION: The Antipodes, National Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Annie Bakers pjäs The Antipodes, som just nu spelas på National Theatre i London.

Ensemblen i The Antipodes. Foto: Manuel Harlan The Antipodes

National Theatre.

30 oktober 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Det var en gång en dramatiker vid namn Annie Baker, som rönte stora framgångar på National Theatre i London med The Flick och John. Baker är en dramatiker som gärna utmanar konventionerna; hennes pjäser faller inte alla i smaken, men hennes dialog, idéer och iscensättningar har hyllats unisont. Nu har samma scen blivit hem åt en ny uppsättning av hennes pjäs från 2017, The Antipodes – ett verk där själva historieberättandet är berättelsen, och skapandet av nya myter fungerar som drivkraft för att utforska en värld och ett klimat i upplösning.

Ensemblen i The Antipodes. Foto: Manuel Harlan

I ett konferensrum har den "välvillige chefen" Sandy (Conleth Hill) samlat sin noga utvalda skara för att dela med sig av barndomsminnen och erfarenheter. Målet är att skapa något nytt som kan följa upp deras globala succé, The Heathens. Det finns ingen press på att leverera i tid – till en början – och rummet andas kreativ verkstad. Danny M1 (Matt Bardock) och Dave (Arthur Darvill) har jobbat med Sandy förut och är ivriga att vara till lags; deras historier är explicita och deras trauman presenteras för komisk effekt. Danny M2 (en underutnyttjad Stuart McQuarrie) har svårt att dela med sig, berättar en historia om kycklingar och plockas tyst bort från processen. Adam (Fisayo Akinade) och Eleanor (Sinead Matthews) tycks ha rekryterats för att fylla en mångfaldskvot, då deras historier gång på gång väljs bort av sekreteraren Brian (Bill Milner). Tidens gång markeras subtilt genom sekreteraren Sarahs (en utmärkt Imogen Doel) klädbyten, medan gruppen spenderar fyra månader utan att lyckas vaska fram några nya berättelser.

Ensemblen i The Antipodes. Foto: Manuel Harlan

Resultatet blir en frustrerande kväll i teatersalongen. Hos Baker måste man alltid gräva under ytan, lyssna på texten och förstå det outtalade. Men där The Flick och John var över tre timmar långa och lämnade mig sugen på mer, är detta en två timmar lång upplevelse utan paus som till stora delar känns dramatiskt statisk. Utanför rasar katastrofen; stormar yr medan gruppen är instängda i rummet. Sandy möter det ena traumat efter det andra utanför scenen, och miljökatastrofen antyds av staplar med vattenflaskor. Det finns inget rinnande kranvatten, och de äter ständigt takeaway-mat som fraktats långväga ifrån, vilket lämnar efter sig berg av plastförpackningar. Jag satt och väntade på en vändning i handlingen, särskilt när Brian försöker skapa sin egen myt med blod och en vargskeppnad, men inte ens då vågar pjäsen löpa linan ut i stil med Flugornas herre. Sandy är deras Gud och de är förlorade utan honom. Det finns en dråplig scen när de försöker kommunicera med de högre makterna – finansiärerna som styr allt – men där satellitlänken ständigt bryts.

Det råder dock ingen tvekan om Bakers begåvning; pjäsen sjuder av idéer och originalitet, och här står hon för regin tillsammans med Chloe Lamford. Jag fann tyvärr regin lika statisk som handlingen, och under stora delar av pjäsen blev jag väl bekant med bakhuvudet på Arthur Darvill, då karaktärerna rör sig ytterst lite i Lamfords annars utmärkta scenografi. Det är en av de där pjäserna som känns som om den utspelar sig i en glaskupa – det finns mycket att beundra och titta på, men för mig saknas en stark koppling till publiken.

Spelas till och med 23 november 2019