RECENSION: The Father, Wyndhams Theatre ✭✭✭✭✭

Claire Skinner och Kenneth Cranham i The Father. Foto: Simon Annand The Father

Wyndham's Theatre

2 november 2015

5 stjärnor

Köp biljetter

Det finns mycket att säga om upplevelsen att inte veta någonting alls om en teateruppsättning man ska se, bortom den trygga åsynen av en skådespelare man respekterar på affischen. Förväntningarna är aldrig uppskruvade under sådana omständigheter och sinnet är mer öppet för alla möjligheter. Det hör inte till vanligheterna att man halvvägs in i en pjäs börjar ifrågasätta sitt eget förstånd. Inte i meningen "jag måste vara galen som sitter kvar och ser på det här skräpet" (det händer med alarmerande frekvens), utan mer i stil med: "vad är det som händer, jag förstår inte, nej, jag kan inte få ihop det här – håller jag på att tappa förståndet?"

Ändå är det precis vad som sker i James MacDonalds uppsättning av Florian Zellers The Father, som nu har sin West End-premiär på Wyndham's Theatre. Zeller är fransman, så de intrikata vändningarna, formen, karaktärerna och situationen är helt och hållet hans, men orden här kommer från Christopher Hampton, vars översättning är återhållsam, direkt och skakande. Det är en berusande blandning av suverän författarkonst, och MacDonalds regi piskar fram den gripande sanningen ur varje passage.

Som mitt sällskap viskade vid slutet: "Det är dystert". Det är det sannerligen – på ett alldeles strålande vis.

Claire Skinner och Kenneth Cranham i The Father. Foto: Simon Annand

I programbladet beskriver Zeller sin ambition med pjäsen så här:

”The Father försöker genom teatern förstå situationen för en gammal man som har förlorat alla sina hållpunkter och nått den punkt där hans kungarike upplöses. Vad som drog mig till detta ämne? Jag vet inte exakt. Men en sak jag tror på är att teatern på ett användbart – och omedelbart – sätt kan hålla upp en spegel för sin publik, vilket låter oss känna igen och därmed förstå oss själva lite bättre. Det är därför jag var angelägen om att vi på just den här resan inte bara skulle vara åskådare, utan att även vi skulle gå vilse i denna mentala labyrint – för att mer fullständigt uppleva ålderdomens tragedi inifrån, och den livets skörhet som gör oss alla lika.”

Sällan har en uttalad ambition lyckats så totalt som Zellers gör här, där hans verk har formats av Hampton och Macdonald till en vacker symfoni av smärta. Faktum är att liknelsen vid en symfoni är nästan bokstavlig, då de många korta scenerna länkas samman av Christopher Shutts fängslande ljuddesign. Den tycks bestå av klassisk pianomusik (åtminstone till största delen) som spelas suveränt, bortsett från en och annan missad ton eller oväntad paus. Allt eftersom pjäsen fortskrider ökar antalet märkliga avbrott i musiken, vilket skapar en ljudmässig analogi för Alzheimers debut och förlopp, som är fokus i Zellers pjäs.

Guy Hoares ljussättning är också en del i att förmedla innebörden. När varje scen (eller de flesta i alla fall) börjar, uppstår en gnisteffekt – en liten visuell representation av en koppling som sluts, precis innan ljuset tänds. Gnistans intensitet varierar under berättelsens gång, och när den uteblir talar tystnaden verkligen sitt tydliga språk.

Miriam Buethers scenografi gör sin egen tunga del av arbetet. Buether etablerar ansträngningslöst våningens parisiska karaktär och inreder rummet med omsorg. När scenerna flimrar förbi från tid A till tid B, placeras publiken försiktigt i ett läge av "vad hände med alla möbler?" och undrar om borttagandet av inredningen är en metafor för Alzheimers. Det är det givetvis, men Buethers egentliga mål är smartare än så: scenografin och dess förändringar representerar förvirringen hos huvudpersonen André, som sitter fast i gamla hjulspår och ständigt frågar var saker är istället för var han själv befinner sig.

Kenneth Cranham och Claire Skinner i The Father. Foto: Simon Annand

Allt i Macdonalds uppsättning är skickligt och genomtänkt. Svåra scenbyten sker i totalt mörker, vilket förstärker den skärande känsla som uppstår mellan scenerna. Hela effekten av produktionen är att placera dig stadigt i den uppfattning – den darrande, osäkra och ständigt föränderliga uppfattning – som André upplever. Vilket är hörnstenen i Zellers ansats: scenerna och karaktärerna utspelar sig och tolkas utifrån Andrés perspektiv.

I pjäsens inledande skede är detta grepp både konfronterande och avväpnande. Jag kom på mig själv med att titta i programmet för att kontrollera vem som var vem innan jag förstod Zellers grepp (istället för att tro att jag hade missat något). När man väl har ställt om till rätt mottagningsläge och accepterat att man inte kommer att förstå allt, är man fri att förundras över Kenneth Cranhams extraordinära rollprestation som André och få en viss förståelse för vad det innebär att få sitt förstånd utmanat av Alzheimers.

Kenneth Cranham i The Father. Foto: Simon Annand

Det vore lätt att göra André till en karikatyr av en demenssjuk, men Cranham går inte i den fällan. Hans rollprestation är naken, stundtals smärtsam att se på grund av sin värkande ärlighet, och brutalt realistisk. Genom hela föreställningen visar han André i alla hans nyanser, från klarhet till totalt och hjälplöst tomrum. Och han behärskar mästerligt att låta dessa nyanser mörkna, ljusna och vända på sekunder, när André glider in och ut ur den dimma som håller på att uppsluka honom.

Cranham lockar fram så mycket humor som möjligt ur karaktären, vilket naturligtvis bidrar till Andrés mänsklighet och gör honom lättare att relatera till. Han visar också sitt humör, sin rejäla ilska över vad som händer honom, liksom drabbande ögonblick av självinsikt som är djupt berörande. En sekvens där André noterar att han är som ett träd som har förlorat alla sina löv är fullständigt hjärtskärande. Slutscenen är lika omskakande som något i Kung Lear.

Detta är en sannerligen makalös insats av Cranham, utan tvekan en av de största rollprestationerna under året och decenniet.

Resten av ensemblen är också strålande. Många, om inte alla, bär bördan av att spela både en verklig person (när André är klar i knoppen) och en ihågkommen eller upplevd person (när André glider bort mentalt). Claire Skinner (i rollen som Anne, Andrés dotter) är särskilt bra på detta, men hela ensemblen klarar bedriften med stor skicklighet. En fantastisk scen uppstår när Jim Sturgeons karaktär hotar, hånar och angriper André: det är ett mycket obehagligt ögonblick, ett exempel på hur minne och känslor förenas till ett uttryck i Andrés tankar, men Sturgeon är skrämmande tom och nollställd i scenen.

Detta är en pjäs för vår tid. Alla kommer vi en dag att beröras av de frågor som undersöks här, antingen som anhörigvårdare, partner till en vårdare eller som den som själv vårdas. Cranhams suveräna och subtila skådespeleri är skäl nog att se pjäsen, men i slutändan är det själva verket som är det centrala.

The Father spelas på Wyndham's Theatre till och med den 21 november 2015. Boka nu.

Läs mer om The Father