RECENSION: The State Of Things, Brockley Jack Studio Theatre ✭✭✭✭

The State Of Things

Brockley Jack Studio Theatre,

14 september 2017

4 stjärnor

Boka nu

Det här är ett av de starkaste debutpartiturer jag någonsin hört, inramat i en förtjusande historia om elever som läser musik inför sina slutprov och genomgår sin mognadsprocess från barndom till vuxenliv. Elliot Clay – ett namn värt att lägga på minnet – har skrivit en samling låtar som är makalöst medryckande och melodier som är både träffsäkra och helt förtrollande. Thomas Attwoods manus är en skicklig och fräsch tolkning av tonårens välkända sorger och glädjeämnen, där sju ungdomar reagerar på det förestående hotet om att deras musikkurs ska läggas ner. Det mest imponerande med hans manus är dock det unika sättet han väver samman musikaliska passager med talad text; han fördelar sång och dialog i ständigt överraskande former och varierar stämning och intensitet med en häpnadsväckande säkerhet och dramatisk kontroll. Attwood och Clay är namn vi kommer att få höra mycket mer av framöver.

Hur kan jag vara så säker? Jo, trots all mognad och fantasi är detta bara deras andra föreställning, och en som de skrev i all hast. Efter att ha haft en privat workshop av sitt första försök, 'Our Season's End', på Arts förra vintern, uppstod den här föreställningen oväntat när en lucka i Jacks spelschema plötsligt dök upp. Författarna är vänner med teaterns konstnärliga ledare – den ständigt drivna Kate Bannister – och hennes samtal kom i maj med ett erbjudande om en tre veckor lång spelperiod för en ny musikal med samtida miljö. Tre intensiva månader av skrivande följde, vilket resulterade i denna välskrivna och originella historia. Dess största styrka är dock det som tveklöst är det bästa nya partituret i popstil jag hört på länge. Det finns inte ett enda nummer i showen som jag inte vill höra igen, och igen, och igen. Jag ville kunna köpa skivan direkt efter föreställningen vid merchandise-bordet, tillsammans med t-shirten, kepsen, tygkassen och musmattan. Jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här entusiastisk över ny musik.

Attwood regisserar (och utformar scenografin) med betydande skicklighet och hög professionell finish, och Clay har gjort de flesta arrangemangen för skådespelarmusikerna. Han visar en underbar fingertoppskänsla för nyanser och stämningar genom att använda de olika instrumenten i 'musikrummet' – dramats centrala miljö – med gränslös uppfinningsrikedom. Dessutom har de samlat en välvald ensemble för att gestalta kompisgänget. Clay själv spelar Adam på klaviatur, den seriösa medelpunkten i det 'band' vi lär känna under kvällen. James William-Pattison är trummisen Will, hans raka motsats; Toby Lee är Beefy, den långe och älskvärde gitarristen som är den enda i gruppen med en fungerande relation med Rosa Lukacs Jaz, en känslig men tuff drömmare. Sedan har vi Peter Cerliencos avslappnade Sam och Nell Hardys eftertänksamma Kat. Men föreställningen tillhör egentligen Hana Stewart som gör en kraftfull insats som Ruth, tjejen som tvingas växa upp snabbast och lämnar sina gamla vänner bakom sig. Hennes scen närvaro är elektrisk och hennes röstomfång och uttryck är suveränt. Ben Jacobs mästerliga ljussättning – som nästan uteslutande använder pärlvitt på en i övrigt monokrom scen – tillåter dem att smidigt glida mellan nutid och dåtid. Det finns en del rörelse inarbetad i regin, men som vanligt i föreställningar där skådespelarna själva spelar instrumenten är möjligheterna till koreografi något begränsade.

Men ändå ropar energin, passionen och briljansen i musiken efter ännu större resurser för att komma till sin fulla rätt. Detta är en föreställning som borde ses av varje producent eller regissör med självaktning som vill hitta och utveckla ett fantastiskt nytt stycke brittisk musikalteater. De kommer troligen inte få många bättre chanser i år eller nästa. Det finurligt konstruerade manuset, skrivet med stor elegans, skapar starka karaktärer som man omedelbart känner igen sig i. Och låtarna – de underbara melodierna, inklusive: den fartfyllda 'Welcome', Barrie White-parodin 'Maggie', den personliga (Clay är ursprungligen från Stoke-on-Trent) 'In This Town...', 80-talsdiscohymnen 'Victory', och showens känslomässiga hjärta i den förödande effektiva 'The Invisible Girl'; för att inte glömma titelnumret 'The State of Things', en arenarock-dänga där Oasis möter Beatles.

Det var länge sedan jag välkomnade ett partitur med sådan iver och glädje, ett som har en så omedelbar bred appell och som samtidigt skapar en kraftfull känsla för karaktärer och attityd. Verket växer och utvecklas fortfarande. Manuset, även om det är välskrivet med en skarp blick för samtida humor, har ännu inte riktigt samma emotionella tyngd som musiken, men författarna är medvetna om detta och vill fortsätta utveckla det. Den som följer med dessa herrar på resan med detta fantastiska projekt kommer att ha en fantastisk tid. Föreställningen spelas till slutet av nästa vecka, lördag 23 september. Missa den inte!

BILJETTER TILL THE STATE OF THINGS