RECENSION: Groundhog Day på Old Vic Theatre ✭✭✭✭✭

Andy Karl (Phil Connors) och ensemblen i Groundhog Day. Foto: Manuel Harlan Groundhog Day

Old Vic Theatre

17 augusti 2016

5 stjärnor

Boka nu | Mer info Med tanke på temat i Groundhog Day hade det varit enkelt att skriva en komisk recension som leker med tidsloopen i Tim Minchins nya musikal på Old Vic Theatre i London, men ärligt talat förtjänar den en mer eftertänksam analys som speglar den känsla jag bar med mig ut från teatern ikväll. Musikalen är baserad på filmen av Danny Rubin (som även skrivit musikalens libretto) med Bill Murray och Andie MacDowell i huvudrollerna, och är Tim Minchins uppföljare till dundersuccén Matilda. Föreställningen ges nu på Old Vic i vad som liknar en modern variant av en provperiod utanför Broadway. Det som har skapats – i alla fall av det jag såg ikväll – är så nära en perfekt musikal man kan komma. Minchin och hans kreativa team har återigen kastat alla konventionella musikalkonster överbord och skapat något alldeles speciellt.

Andy Karl (Phil) och Carlyss Peer (Rita) i Groundhog Day. Foto: Manuel Harlan

Trots att den första akten till stor del går åt till att etablera premissen och huvudpersonens grundligt osympatiska karaktär, lyckas föreställningen hålla ett svindlande tempo och får publiken att skratta oavbrutet. Det finns ett mörker dolt bakom skratten i första akten, men det bygger snyggt upp för den andra hälften där självinsikt och försoning blir centrala teman.

Andy Karl, en amerikansk stjärna som hämtats in för att spela Phil Connors, är helt makalös. Karl levererar Minchins kvicka repliker med briljans. Precis som med rollen som Trunchbull krävs det en knivskarp diktion, och här hörs varje stavelse. Man ser bokstavligen hur den stackars mannen bryts ner mentalt ju längre tidsloopen i Groundhog Day fortskrider.

Carlyss Peer är perfektion i rollen som Phils producent Rita. Peer gör henne engagerande komplex, skarp, intelligent och varm. Ritas samspel med Phil är välbalanserat genom hela stycket, och hennes relation till Phil i de olika stadierna av hans tidsloop-mardröm ger föreställningen den energi som behövs för att hålla intresset uppe.

Andy Karl (Phil) och Andrew Langtree (Ned Ryerson) i Groundhog Day. Foto: Manuel Harlan

Det som verkligen lyfter produktionen är den sensationella ensemblen som ständigt är i rörelse. Det är en fröjd att bara se den precision och de karaktärsdrag som dessa begåvade aktörer tillför scenen. Några av de mindre karaktärsögonblicken i andra akten är oerhört kraftfulla. Det finns förstås höjdpunkter, och ingen lyser starkare än Andrew Langtree som Ned Ryerson. På ytan en irriterande försäkringssäljare, men hans utveckling i andra akten är hjärtskärande och fick mig att brista i gråt.

Faktum är att det är den andra akten som gör denna musikal så fantastisk. Minchin gräver djupt i sina karaktärer och lockar fram äkta känslor. Alla bär på tvivel och rädslor, och Minchin hittar ett sätt att få dessa känslor att sjunga och träffar varenda känslomässig nerv på vägen.

Regissören Matthew Warchus och koreografen Peter Darling har skapat en produktion som aldrig tappar fart, aldrig blir tråkig och ständigt ger publiken något att fundera på. Darling fortsätter att leverera otrolig koreografi, och ett ensemblenummer i andra akten fick casten att steppa och glida ansträngningslöst över scenen. Mästerligt!

Andy Karl (Phil) och Carlyss Peer (Rita) i Groundhog Day. Foto: Manuel Harlan

Rob Howells scenografi ser bedrägligt enkel ut med återkommande motiv som gör att scenen förblir öppen och luftig. Flera oberoende vridscener håller staden Punxsutawney i ständig rörelse framför våra ögon. Tillsammans med Hugh Vanstones ljussättning, där snön bokstavligen faller uppåt, får hela showen ett midvintermörker som gör den visuellt stimulerande. Det ger också Paul Kieve chansen att genomföra briljanta illusioner som fick publiken att häpna.

Alan Berrys tighta musikaliska ledning och det sensationella bandet ramar in denna underbara föreställning. Nyckeln till Christopher Nightingales smarta arrangemang är enkelhet; det finns en rå realism i soundet som aldrig känns överproducerad. Ljudet tar aldrig överhanden (all heder till ljuddesignern Simon Baker), och man inser hur mycket den här showen bygger på att allt klaffar i varje sekund. Ett enda snedsteg från någon avdelning och hela produktionen skulle kunna kollapsa. Som tur är tillhör dessa kreatörer de absolut främsta i branschen, och det märks.

För en spelperiod på bara tio veckor är denna uppsättning av Groundhog Day lika bra eller bättre än mycket annat jag sett i år. En flytt till West End måste bara ske, och jag är övertygad om att Andy Karl skulle vara redo för Broadway. Skynda er till Old Vic så snart som möjligt för att se denna enastående show. Dramatik och produktion av denna kaliber är ett måste!

Min enda passning till ämnet är att jag hoppas få se den här föreställningen igen, och igen, och igen!

BOKA BILJETTER TILL GROUNDHOG DAY NU