INTERVJU: Clive Brill – konstnärlig ledare för Frinton Summer Theatre

Paul T Davies samtalar med Clive Brill, producent och konstnärlig ledare för Frinton Summer Theatre.

Clive Brill

Essex är betydligt mer än bara de solbrända karaktärer vi får se i reality-serien TOWIE. Grevskapet stoltserar med vacker natur och kustremsor, och få platser är så charmiga som kuststaden Frinton-on-Sea. Det är stilfullt, personligt och – otroligt nog år 2018 – hemvist för Storbritanniens sista kvarvarande teatersällskap som drivs som en klassisk "weekly rep". Enligt denna traditionella struktur spelar skådespelarna veckans pjäs på kvällarna samtidigt som de repeterar nästa veckas föreställning under dagtid. I sommar presenterar teatern hela åtta produktioner på sju veckor. Det är en anrik tradition i Essex med en trogen publik, och det skapar ett fantastiskt surr i staden – alla diskuterar pjäserna med en passion som många andra teatrar bara kan drömma om. Bland tidigare medverkande märks namn som Vanessa Redgrave, Gary Oldman och Anthony Sher. Mitt under den pågående värmeböljan, som får Frintons kust att glittra lite extra, satte jag mig ner med Clive Brill, konstnärlig ledare och producent för Frinton Summer Theatre.

PTD: Berätta om ditt engagemang i sommarteatern, hur började alltihop? CB: Främst som ett resultat av en medelålderskris! Jag hade en lång karriär inom TV och radio, främst som producent (Clive producerar och regisserar fortfarande radiodramatik), men jag längtade efter att få stå på scenen igen. Jag hade turen att få en roll i Charley’s Aunt under säsongen 2012, och jag blev fullkomligt förälskad i både Frinton och teatern. Trots att jag aldrig ens hade besökt staden innan dess var jag fast besluten att komma tillbaka. Det gjorde jag också, och under mitt tredje år tog jag med mig Richard Wilson för att sätta upp The Dog. År 2015 tog jag över som producent och konstnärlig ledare.  En nyhet jag införde var att förlänga repetitionstiden till tio dagar – tro det eller ej, men det har gjort enorm skillnad! Vi har inte heller en fast ensemble över hela säsongen, utan rollistan ändras från pjäs till pjäs. Däremot ser varje ny grupp den nuvarande produktionen, vilket skapar en härlig känsla av stöd och kamratskap. Det innebär också att vi kan casta bredare; vi inleder till exempel i år med Driving Miss Daisy, vilket kräver starka, mogna karaktärer. Vi träffade åtta skådespelerskor för rollen som Daisy, och nivån var otroligt hög. PTD: Hur hittar du rätt balans i säsongsprogrammet? Vad styr valet av produktioner? CB: Vi styrs till stor del av publiken – utan den vore vi ingenting! I genomsnitt har vi en beläggning på 85 %, något jag vet att många konstnärliga ledare är djupt avundsjuka på. Vår publik är extremt lojal, de ser alla föreställningar och kommer tillbaka år efter år, och de tvekar inte att tycka till! Stödorganisationen Friends of Frinton Summer Theatre gör också ett fantastiskt jobb året runt med att samla in medel så att vi kan hyra McGrigor Hall under säsongen. Jag är mycket medveten om att man måste tillgodose publikens smak, och jag tror på en bra genremix av komedi, drama, thriller och musikal. PTD: Innebär det att programmet blir lite fegt? CB: Man kan absolut ta risker inom de ramar man sätter som producent, så länge man har kärnpubliken i åtanke. Jag har introducerat mer samtida verk, som Shelagh Stephensons Memory of Water, och i år har vi en nyskriven pjäs, Love Virtually, av Daniel Glattauer. Boken har sålt i miljoner exemplar i Europa och dramatiserats på flera håll. Detta blir den brittiska premiären; det är en underbar rom-com, och jag producerade faktiskt radioversionen med David Tennant och Emilia Fox. Men jag antar att den största risken i år är att vi sätter upp Spelman på taket i ett tält nere vid strandpromenaden! PTD: Jösses, det är verkligen vågat! CB: Ja, och vi kör den parallellt med Death Trap som spelas i teaterhallen! Spelman på taket känns så aktuell just nu med sina teman kring exil och migration, jag kunde helt enkelt inte motstå den. Så vår publik har möjlighet att se två olika föreställningar under samma vecka, och båda på lördagen! PTD: Skulle du säga att Spelman på taket är säsongens största dragplåster? CB: På många sätt ja, eftersom vi vågar oss utanför teaterns väggar. Vi vill verkligen visa upp vad vi går för för en ännu större publik – hallen blir ofta fullbokad. Men eftersom vi inte har något statligt stöd måste vi jobba strikt inom vår budget. Men det kan också vara en styrka; vår uppsättning har en fantastisk grupp skådespelarmusiker, ett band istället för en hel orkester, och dockor! Det är utan tvekan vår största satsning hittills, men Spelman på taket under tältduk kommer bli en oförglömlig upplevelse! Sedan avslutar vi med en klassisk fars, Boeing Boeing, som förhoppningsvis gör att publiken går hem med ett leende på läpparna! PTD: Det låter som en fantastisk säsong, och jag vill även lyfta fram att ni uppmärksammar 100-årsminnet av första världskrigets slut med Private Peaceful.  Tack Clive, och jag hoppas jag hinner se några av föreställningarna! FRINTONS SOMMARSÄSONG 2018. Driving Miss Daisy: 10–14 juli. Our Man in Havana: 17–21 juli. Private Peaceful: 24–28 juli. Blithe Spirit: 31 juli–4 augusti. Love Virtually: 7–11 augusti. Death Trap: 14–18 augusti. Spelman på taket: 14–19 augusti. Boeing Boeing: 21–25 augusti.

BILJETTER TILL FRINTON SUMMER THEATRE